17 LAURA,

lyckades två av tjänstarna pressa in på sju minuter, när de hjälpte henne upp efter middagsvilan. Dessutom sa’ de, minst fyra gånger, att nu ska det väl bli gott att få komma upp. En gång med tillägget, och få lite mat. Kanske var det det som gjorde att Laura senare sa' att hon var lovad något som skulle vara gott för henne.

Hon sov djupt när tjejerna kom, och det var inte lyckat att ta’ uppe henne så snabbt. Nu är hon försjunken i sin egen värld, och spottar ut det mesta av maten.

DET KLIAR PÅ RYGGEN,

undrar om det är mina änglavingar som är på väg att växa ut. Fast inte renderar väl falskhet i änglavingar? För min vänlighet mot tjänstarna är ett påklistrat utanverk.

Men lyckas jag hålla ut, kanske det permanentas och blir äkta till slut. Det sägs ju att om man skuttar fram med hoppsasteg, så blir man glad — även om man inte var det från början. Jag har inte provat. Däremot vet jag av erfarenhet att man kan hitta oväntat trevliga sidor hos dem man mist väntar sig det. Bara men ger dem en chans — och jag försöker!

Jag inser ju att de gåpåiga typerna jag tycker sämst om, är osäkra på sig själva — men det gör det ju inte lättare att ha fördrag med dem. Gjorde i alla fall mitt bästa i går, talade trygghetslarm med en av dem, väder med en annan och katter med en tredje.

I dag har jag inte behövt anstränga mig, för det har bara varit bra tjejer här.

Sa’ till dem i går, att vi får gå tillbaka till den gamla ordningen, när jag larmar på morgonen — det är ju löjligt att de ska köra hit, bara för att få åka härifrån i oförrättat ärende, vilket de gjort tre da’r i följd. Så i morse larmade jag vid elva, när mor sa’ att hon ville gå upp, och jag insåg att hon inte skulle somna om. Det funkar bra, för hon blir så mycket piggare resten av da’n, om hon får sova ut på morgonen. Det gör även mitt liv enklare.

Ta’r en vilodag i dag — det är inte helt enkelt, när så mycket måste göras. Men jag har fått en hel del uträttat de senaste dagarn, så jag försöker få mig själv att inse att det är bättre att jag noterar vad jag verkligen gör, istället för allt jag inte gör.

Så här sitter jag och S.Katten på verandan i regnet — ja, S.Katten har inga betänkligheter, han sitter inte, han ligger på sin dyna och snarkar.

Oj, nu åskar det — bäst att stänga av och plocka fram en gammaldags åsksäker bok.

SOLEN SKINER OCH DET REGNAR,

då dansar pigor och drängar. Nödrim har tydligen funnits i alla tider.

Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över att inte kunna klippa gräset i dag heller.

Gårdagen blev nästan en kopia av dagen dessförinnan — Laura var så trött att jag inte ens släppte in tjänstarna. Jag sa’ bara att jag skulle larma när jag behövde hjälp.

Som jag sagt tidigare är ju larm, inte en adekvat benämning på den här tjänsten. Behöver jag snabb och professionell hjälp är det 112 som gäller. Hitintills har jag bara haft goda erfarenheter av ambulanssjukvården, som är det jag behövt när jag ringt 112.

När jag tryckte på larmknappen till vår taffliga trygghetscentral, säger en röst ”numret som ni ringt har ingen abonnent”, och så fortsätter det att tuta upptaget. Det var ju ingen panik, bara en relativt vaken mor som gärna ville komma upp och äta frukost. Jag plockade fram mobilen, som jag använder så sällan att jag nästan inte minns hur jag gör när jag ska ringa. Hade för mig att jag knappat in direktnumret till tjejerna (det numret jag fick förra gången larmet strejkade) och började peta, där jag trodde att jag skulle peta. Det tog så lång tid att den fasta telefonen hann ringa innan jag hittat rätt nummer. Det var trygghetscentralen som fått mitt larm, men inte fått kontakt med mig. Men att det var något fel på larmet hade de inte fattat! Jag fick framfört vad jag ville, sedan började väntan. Efter långt om länge, dök tjänstarna upp. De kom för säkerhets skull, för de hade fått tre konstiga larm där det inte framgick vem som larmade.

Det blev en bra dag, med snabba kast mellan total närvaro från Lauras sida, till osammanhängande tal. Men oftast kan jag leda in samtalet i bekanta banor, och Laura minns förvånansvärt mycket av vårt tidigare gemensamma liv. 

Som så många gånger förr, är jag glad att Laura kan bo hemma — det finns ju ingen annan än jag, som kan hennes historia, som kan tala om gemensamma vänner, som vet vad hon är intresserad av och kan ta’ upp sådant jag vet att hon gärna talar om. Men ibland är det tvärstopp i hjärnan, jag kommer inte på en endaste sak att diskutera — då kan mor snabbt börja umgås med sina osynliga vänner. På ett boende skulle hon vara hänvisad till dessa vänner större delen av dygnet. Särskilt på natten. Fast Laura var så trött i går kväll, att hon ville lägga sig redan klockan sex, tog det mycket lång tid innan hon somnade. Varje gång jag gick ned till henne, lös hon upp och blev närvarande, men tog snart upp samtalet med de osynliga, sedan jag lämnat henne.

”NU ÄR VI SNART FÄRDIG”,

säger Lene. ”Jasså vi är färdiga” säger Laura. 

Jag trodde att det bara var i Norrland man stympade adjektiven, men det tycks vara vanligt även här.

I går morse var Laura så trött att det nästan inte gick att få kontakt med henne. Hon kved bara när tjejerna skötte hennes morgontoalett, och fick stanna kvar i sängen. Nattsömnen hade inte varit allför god, så jag tyckte inte att det var konstigt, men var nog en aning betänksam eftersom hon inte ens svarade på tilltal. Men som vanligt vände det snabbt, och så snart tjejerna gått blev hon solig och glad inför tanken på frukost. 

Jag har köpt några krukväxter för verandan och vi diskuterade möjligheten av att plantera ut den ena, googlade och läste om växterna för att få reda på hur härdiga de är. 

Efter en lång och trevlig frukost enades vi om att det skulle vara bra att stiga upp. Tjejerna kom realtivt snabb, men då hade mor ändrat sig, och det krävdes en del övertalning för att förmå henne att lämna sängen.

Det blev en lång dag, för oss båda, eftersom vår hyggliga frissa kom för att klippa Lauras hår blev det inte någon middagsvila. Laura var stundtals mycket trött men ville inte lägga sig tidagre än vanligt. Hon var på gott humör hela dagen, men talade stundtals osammanhängande. 

Men språkkänslan sitter som berget.

Ännu en grå och våt dag stundar. Vi kommer att få sitta i köket även i dag. Något som underlättar för mig, eftersom det då blir lättare att laga mat och sköta inomhussysslor. Jag behöver inte heller ha dåligt samvete för att jag inte ägnar mig åt trädgården så snart mor kommit i säng.

JAG HAR FÖRTRÄNGT

att handfaten måste rengöras. I några dagar har jag ägnat mig åt kroppsarbete i trädgården, och varit så trött att jag vänt bort huvudet när jag gått förbi handfaten. De har fått stå kvar på fönsterbrädor och golv, med tvättvattnet i, där tjänstarna lämnat dem — av brist på initiativ från min sida. Men i morse kikade jag ner i ett tvättfat och ser jag att jag får börja med den dagliga skållningen igen.

Inte nog med att handfatet har avlagringar som gör även mig, som inte har bacillskräck, förskräckt — jag lägger återigen märke till att det inte är så noga med vilket handfat som används till övre och vilket som används till undre hygien.

Att be dem tvätta handfaten, hjälper inte — de ser lika snuskiga ut efter tvätten som före. Det vet jag av bitter erfarenhet.

"HAR DU MÄRKT NÅGON SKILLNAD,

talar de mindre barnspråk med Laura nu", frågade Gitte i kväll. Hon har talat med sina kollegor om hur man bemöter vårdtagarna! I sanningens namn, har jag väl inte märkt någon skillnad, men kanske finns nu tanken i bakhuvudet hos en del av dem.
Vi talade också om oskicket att stoppa in patientens förnamn i var och varannan mening.

Ibland har Laura väldigt svårt att hitta orden hon söker, hon verkar afatisk (eller heter det kanske dysafatisk, när det inte är värre), jag märker att hon blir irriterad när hon inte får ur sig orden, och ibland kan hon hugga till med vilket ord som helst. Andra gånger flyter talet bra. Det gäller både svenska och engelska — men engelskan ta'r hon i regel bara till när hon är förvirrad.

MOSSA OCH FJOLÅRSGRÄS

underlättar inte på något vis gräsklippningen. Men en liten, mycket liten, bit hann jag med medan mor vilade middag.

Just nu är Laura bekymrad över att personalen använder fel kasus. Jag är lite osäker på om personalen tillhör hennes osynliga värld, eller om hon avser tjänstarna — att de senare inte kan skilja på dativ och ackusativ, förvånar mig inte det minsta.

Samtidigt som vi diskuterar detta försöker jag sortera en hög med gamla tidningar. De flesta sorgligt olästa — och nu tämligen inaktuella. Jag hittar också flera månader gamla tidskrifter, fortfarande i sina plastomslag — och det är tidskrifter jag verkligen vill läsa. Vilket påminner mig om att något tycks ha gått fel med prenumerationen på en favorittidskrift — jag har skrivit två gånger och sagt att jag ska förnya prenumerationen, ändå kan jag inte se att beloppet är draget från mitt konto. Jag är redo att ge upp.