HEMTJÄNST FORTSÄTTER ATT IMPONERA

På eftermiddagen har mor piggnat till och vill gå upp, så jag larmade. Ett par tjänstare kom och hjälpte Laura ur sängen, vid tretiden, som är den tid hon normalt lägger sig för att vila. 
Halv fem står två tjänstare på tröskeln, redo att hjälpa mor upp efter den vilan hon inte haft!

JAG ÄR NÄSTAN IMPONERAD

av hemtjänsts förmåga att missförstå allt — och lite till.
När två av de bästa tjejerna var här i förra veckan passade jag på att tala om att jag behövde komma ifrån en stund i dag. Klockan tio skulle jag vara på byn, visste inte hur lång tid det skulle ta, men trodde att det skulle vara relativt snabbt avklarat. Så vi gjorde upp att hemtjänstarna skulle komma kvart i tio, sköta mors morgonsysslor medan jag var på byn. Om jag inte var hemma inne de fått upp mor, skulle en person stanna här tills jag kom tillbaka.
Tjugo över nio ringer det på dörren. Nej, de hade inte hört talas om att en person skulle stanna här! De hade bara läst på schemat, där stod att de skulle vara här senast kvart i tio. De skulle alltså behöva åka härifrån samtidigt som jag for, och jag skulle få lämna mor ensam. Ska kanske säga att en av dagens tjejer är redig, och båda två var rätt bekymrade. Vad de kunde erbjuda var att komma tillbaka och se hur mor hade det, sedan de varit hos nästa vårdtagare! Inget jag var glad över. Men så ville det sig inte bättre än att mor försvann in i sin värld, och var inte kontaktbar. Jag var tvungen att åka, och fick lämna mor med tjejerna. Efter fyrtio minuter var jag hemma, efter att hela tiden ha oroat mig för att de skulle ha lämnat mor ensam. Men Laura hade nätt och jämt kommit till sig när jag kom hem, så de satt båda bredvid sängen, och försökte tala med henne.
Laura ville stanna i sängen, så det blev frukost på sängen, och nu ligger mor tillsammans med S.Katten och vilar. Hon säger att hon är trött, och att hon bara vill slöa.

I FLERA DAGAR

har jag iakttagit tjejerna när de hjälper Laura — iakttagit och grunnat över deras beteende. Jag tvivlar inte på att de allra flesta gör sitt bästa — men jag tror att de slagit sig till ro med det. Det har nog inte gått upp för dem att man kan lära sig mer, att man kan utvecklas i arbetet. 
De är söta och rara, kvittrar vänligt vare sig de byter blöja eller tvättvatten — men det räcker inte att vara snäll och välmenande. 
Deras joltande driver både mor och mig till vansinne — men inte ens när Laura ber dem lägga av, gör de det. 
Välmenande är de säkert också när de önskar oss en fin dag i solen. Jag önskar inget hellre än att jag kunde ta ut mor i solen. När en av tjejerna frågar om jag varit ute i det fina vädret, iddes jag inte ens fråga hur hon trodde att det skulle gå till. 

JAG TAR DEN MED MIG TILL BERWALDHALLEN

tänker jag, där jag på småtimmarna flyter runt mitt emellan sömn och vakenhet. Mobiltelefonen är det, som jag tänker ta med mig, och tankegången (med telefonen i handen) fortsätter med att jag bestämmer mig för att flytta på brevlådan innan jag själv tar mina stygn.
Jag flyter upp till medvetandeytan och tänker att om jag uttalade de här tankarna högt, skulle jag låta som Laura gör ibland. Den här sortens tankar är på intet sätt nya för mig, tvärtom, de är nog dagliga — kvällsliga — och då vet jag att jag är på väg att somna.
Men tanken att de liknar en dement människas osammanhängande tal, är ny för mig. Jag har ju alltid undrat varifrån Lauras, till synes, meningslösa tal, kommer ifrån. Från samma ställe som mina outtalade ord? 

”DU LYSSNAR INTE”,

säger Laura, men inte förrän hon upprepat fyra gånger, inser tjejen att mor talar till henne.
När kollegan kommer tillbaka med tvättvattnet, ordnar allt till sig — en bra och en dålig tjänstare fungerar rätt bra, det är som om den bra smittar av sig. Och nu efter omorganisationen tycker jag att vi har fler bra och halvbra tjänstare än dåliga. Lycka är förstås när två riktigt bra tjejer jobbar ihop.
På det hela taget fungerar hjälpen väl (att jag får plocka i ordning efter dem får jag svälja). Kanske delvis för att Laura förefaller att inte ha fullt så ont sedan hennes medicinering justerades. Därmed inte sagt att hon inte har ont, men tjejerna har lärt sig hur de ska ta i Laura, och framför allt att de ska säga till, innan de grabbar tag i hennes ben.
I går kväll hade vi två av den vänliga sorten här — lite för vänliga — mor drog en suck av lättnad när de hade gått och sa att de var falska. 

För övrigt kan jag konstatera att undrens tid inte är förbi - hade svar angående försäkringen, för det glas en tjej hade sönder före jul. Ett svar där det står att jag ska få svar senare. Det tog bara två månader. Bra mycket snabbare än socialnämnden som ännu inte svarat på de tre brev de fick i oktober och november.

"HAN LIGGER IVÄGEN PÅ ETT SYMPATISKT SÄTT”

säger Laura och jag håller med. Det kan kännas lite avigt att medverka till nonsensdiskussioner — men ibland orkar jag inte hugga tag i en tråd, och försöka få rätsida på samtalet.
”Drar man bara i en rullgardin vet man att det blir lite värme efteråt”, fortsätter Laura och jag försöker engagera mig, och frågar om hon fryser, men jag får ett nekande svar och så är det ämnet uttömt, och jag nöjer mig med att hålla med när mor upplyser mig om att ”jag är klasskamrat med alla dessa människor som kryllar vid mina axlar”.
Det blir lite knepigare, när jag inte kan hålla med, som när frågan om när vi ska åka hem kommer upp — eller var nu avdöda personer håller hus. Talar jag om att de är döda, tar hon det många gånger med ro, medan hon vid andra tillfällen kan bli upprörd över att ingen talat om det för henne. Att argumentera, eller tala om att hon var med på begravningen för 50 år sedan, lönar sig inte. Avledning fungerar ibland.
Andra gånger kan Laura sitta knäpptyst, då svarar hon nätt och jämt på frågor, men småler tillbaka om jag småler, och återgäldar en kram eller handtryckning.
Det som jag nog tycker är svårast, är plockandet — att vika ihop allt som kommer i hennes väg, eller riva ut sidor ur allt som har sidor. Det gäller att se till att det varken finns saxar och knivar inom räckhåll — och framför allt, se till att inga fina böcker finns tillgängliga. 

GÄSTEN HAR FARIT

och jag behöver inte resa till sta’n fler gånger. Det senare är skönt, men gästen är saknad, både av mig och mor.

Första kvällen gästen är här, ringer det på dörren klockan sju — två hemtjänstare hade fått för sig att det var då mor skulle läggas. Trekvart senare är mor mogen för sängen, så jag larmar. I flera timmar tutar det omväxlande upptaget, tjuter eller piper i största allmänhet och ingen svarar. Det innebär även att telefonen inte fungerar. Vilken tur att vi har gäst iförd mobiltelefon, i huset. Från hennes mobil försöker jag komma fram till hemtjänst — utan att lyckas. Inte förrän efter klockan nio, när jag kan ringa på nattpatrullens telefon får jag svar, och mor blir nattad. 
När så vi ska lägga oss några timmar senare, hör vi att larmet fortfarande tjuter — i mitt sovrum — och inser att jag inte kommer att kunna larma påföljande morgon. Det känns minst sagt olustigt att varken kunna larma eller använda telefonen. Så gästens mobil kommer åter till användning, och jag ringer 112, som kopplar mig till rätt larmcentral. De har ingen aning om vad det kan vara för fel, men säger att de ska skicka en tekniker. I alla fall är det vad jag uppfattar. 
Efter en stund kommer en hemtjänstare! En rar tjej, som kan lika lite om larmet som jag. 
Nu är klockan ett på natten, jag drar ur jacket och vi lägger oss.
Nästa morgon har jag ett mejl från pålitliga rehab, som fått rapport om problemen av natten. Jag får ett direktnummer till hemtjänstarnas mobiler. Det numret som en enhetschef en gång sagt inte finns! 
Men nu funkar larmet och jag kan larma. Tjejerna kommer, allt är frid och fröjd — innan de går uppmanar de mig att använda larmnumret närhelst jag behöver!
Snart kommer även en av tjejerna från rehab och byter ut larmet. Vi kan andas ut.
I går kväll upptäckte jag att det nog var lite för tidigt att andas ut, för telefonen var stendöd.
Mejlar rehab, så tydligen redan stängt butiken för dagen, men nu på morgonen har ”larm-tjejen” varit här och fixat felet. Hon hade stuckit in en sladd i fel hål.