KÖKET ÄR KALLT

på morgnarna. Jag går runt en lång stund, och letar efter min sköna blå filt. Upptäcker så småningom att jag redan svept in mig i den. 
Som vanligt tänker jag att jag ska hinna så mycket på morgonen — och som vanligt blir det inte något gjort.

Laura sover länge i dag, hon vaknar varken av ett kattbesök i sängen, eller att jag går runt och vattnar blommorna. De stackars försummade krukväxterna får nöja sig med en slurk vatten då och då. Många skulle behöva planteras om; en av mina gäster planterade om en del av växterna, när hon var här i höstas, jag får nog be henne komma på besök snart!

Funderar över hur ensamstående vårdtagare har det. Diskar inte jag tvättfaten, blir det inte gjort — jag vill inte ens tänka på hur tvättfaten ser ut efter ett år, hemma hos en ensamstående person. Jag vet faktiskt inte hur mycket den anhöriga förväntas göra, men jag plockar undan sådant jag inte står ut med att se, som ett bäcken på golvet och pryttlar strösslade över högt och lågt.

Det börjar bli ont om mat, nu gäller det att hitta en glugg i tillvaron, då jag kan ta en snabbis till byn. Lådorna i bilens baksäte, med tidningar och kartonger, blir nog kvar i där ett tag till.

JAG FÖRSTÅR VARFÖR

instruktionssköterskor så ofta är riktiga drakar. Det måste ha varit minst sagt påfrestande att försöka bibringa ”våra” tjejer den mest basala känsla för ordning i ett sjukrum. Eller hade alla tjejerna århundradets enda instruktionssköterska som inte var en drake? För även om tjejerna har andra förtjänster så kan de inte ens vika ihop en filt och ställa tillbaka saker där de tog dem.
Nu när jag sitter här, medan de sköter mor, får jag ofta frågan om var saker och ting finns. Som om jag skulle veta på vilket bord, eller bakom vilken blomkruka en tjänstare lagt ifrån sig något. 
Bordet som är avsett som förvaringsplats för sådant som behövs i vården, har grott igen så till den milda grad, att jag bestämt mig för att åtgärda det i dag. Naturligtvis ett otacksamt jobb, för det kommer snart att se likadant ut.
Och golvet, vad i all världen ska jag göra med golvet — jag är rädd för att det aldrig kommer att bli sig likt.

Morgonens hemtjänstare har gått, men innan de gjorde det, frågade jag om det skett en omorganisation, eftersom det inte är fullt så många olika tjejer som kommer och går. Och så är det, man har återgått till en gammal indelning, där tjejerna i så stor utsträckning som möjligt, sköter samma vårdtagare. De tyckte naturligtvis att det var bra att jag är nöjd. Måste säga att vi tydligen hade tur, att de bästa av dem kom att tillhöra vårt distrikt. Det är många jag inte saknar.

Så får jag ta tillbaka, somliga kan visst vika ihop både täcke och filt, även om de hamnar på en fåtölj istället för under överkastet.

BARA FÖR ATT DET GÅR

att knöla ihop textilier, måste man ju inte göra det. Jag häpnar varje dag över nyskapandet i hemtjänstarnas inredningsideal.  Nästan varje dag kan jag glädja mig åt att ha fått ett nytt stilleben, på golvet, en fåtölj eller ett bord, att avbilda. Min farmor skulle nog inte uppskatta dagens bordsdekoration — en toarulle, bredvid hennes foto på pelarbordet.

Laura är fortfarande harmonisk, inte ens Liam fick henne ur balans häromdagen. Nu lägger ju min närvaro en viss sordin till och med på honom, och han gafflar inte på fullt så mycket som tidigare. 
Så här på kvällen blir mor som vanligt rastlös. Nu har hon befriat sig från filten hon vanligtvis har över knäna, viker den, brer ut den och viker den igen. Hon är mycket koncentrerad och säger: ”Det har hänt mycket med den här sen jag såg den sist — och det är bara en månad sen”. Efter en stund stryker hon över filten och tillägger: "De har nog talat om att ge mig den här på min hundraårsdag".
Och jag håller med.

DET BLEV SENT IGÅR.

Laura ville lägga sig strax efter klockan sju. Mitt larm gick 19:18 — en och en halv timme senare, satt vi fortfarande och väntade. Då var Laura trött och rätt orolig, men tack och lov, ändå på gott humör.
Jag larmade igen, och 21:40 kom natten. Precis som på sjukhus, är ofta natten trevligare än dagfolket. De utstrålar nästan alltid ett lugn och en trygghet, som ofta saknas hos dagen. Kanske är det för stressigt på dagarna, så den personalen aldrig riktigt hinner hitta sig själv.
Hur som helst gick nattningen bra, även om de tjejerna inte kan rutinerna.
Det vore kanske dags att se över larmrutinerna — att behöva vänta i nästan två och en halv timme, är inte acceptabelt. Det är trots allt en tjänst vi betalar för. Enligt natten hade tjejerna aldrig fått vårt larm.
Problemet här är ju att alla mina frågor möts av en bedövande tystnad.

DET HAR VARIT

några harmoniska dagar. Jag tror att beror på att det varit mest bra hemtjänstare här.  Laura har fört riktiga samtal, lekt med ord och skämtat med en del av tjejerna.
Det utesluter inte märkliga samtal, där jag inte alls kan hänga med — eller att hon börjat skeda ut sin yoghurt på bordet, och blivit mycket förvånad när jag jag påpekat att det är bättre att äta upp den.

Laura verkar inte det minsta sjuk, och har inte heller klagat, annat än på de vanliga smärtorna. Urinprovet är inlämnat, så det kommer väl ett svar så småningom.

LAURA HAR ALLTID HAFT

 en god sjukdomsinikt, haft goda kunskaper om kroppen och dess funktioner. I kombination med sunt förnuft räcker det långt. Men nu är jag osäker på hur mycket av de kunskaperna som finns kvar. I morse klagade hon över att hon hade ont i ryggen; ”det kan vara njurarna”, sa hon.
Så kommer hemtjänstarna för att hjälpa henne  upp — tack och lov, två av de mer erfarna och bra tjejerna — de blir också lite fundersamma när mor skriker av smärta när de lyfter henne ur sängen. Dessutom, säger hon, som alltid hyst en sund skepsis mot sjukvården, att hon vill till sjukhuset. Vi blir lite fundersamma, för hon har ju trots allt ont nästan över allt, annars också.
Tjejerna vill helst duscha Laura nu, eftersom det är många sjuka i personalen, och det blir ont om tid på eftermiddagen. Duschutrymmet är inte riktigt uppvärmt än, men vi brassar på så mycket det går — så går naturligtvis en säkring.
Mor uppskattar duschen, och känner sig nog en aning bättre. Tjejerna säger att urinen luktar starkt, så jag ber dem fixa ett urinprov — det är ju förenat med en del byråkrati, men efter samtal med en sköterska som ska tala med en läkare, så ska de försöka samla in ett prov när de kommer tillbaka på eftermiddagen.  Nu när Laura aldrig går på toaletten, utan ständigt har blöja, så har jag faktiskt tänkt på det här med urinvägsingektioner.
Nu är mor glad och harmonisk, verkar inte det minsta sjuk — jag hoppas att allt är som det ska. Kan naturligtvis ringa Elisabeth, men med så lite tillförlitliga fakta är det inte så lätt att ställa en korrekt diagnos. 

GOD MORGON LAURA, HAR DU SOVIT GOTT?

Det är naturligtvis gulligt att fråga, men de kan aldrig vänta sig ett annat svar än ”tack bra”. Laura minns ju inte om hon varit vaken flera timmar, och natten varit förfärlig (vilket jag är tacksam för) dessutom är det en sån där 
hur-står-det-till fråga, som i Lauras värld bara har ett svar.

I några dagar efter det att insändaren om tomgångskörning, varit införd, stängde de flesta av motorn, nu är det som vanligt igen. Kanske tänker de att ingen ser dem, vi bor ju lite avsides. 

Ser hur en av tjejerna (en som aldrig varit här tidigare) lyfter upp en filt, prydligt knölar ihop den, och släpper den på en stol.

I kväll är Laura ovanligt harmonisk, det ser verkligen ut som om hon läser i sin bok. Nu säger hon att den är intressant, men hon är för trött för att läsa mer i kväll.