MAN KAN FRESTAS

 att tro att det är enbart trevligt att få lite egen tid, morgon och kväll, medan mamma sover. Det är nödvändigt — men det är inte särskilt avkopplande. Jag kan inte gå utom hörhåll från Laura, jag kan inte göra något som låter för mycket. Alltså blir jag sittande utanför dörren — och visst kan man läsa, mejla och betala räkningar, ingendera ger den avkoppling jag så väl behöver.


Jag är så innerligt tacksam för att mamma "bara" är dement nu. Det gör livet så mycket enklare för oss båda. Vi kan nu åter lyssna på radions nyheter, och även om Laura inte minns så mycket av dem, så förstår hon, upprörs av orättvisor, och diskuterar gärna vad vi hört. Jag kan också vara utom synhåll lite mer än några minuter, utan att hon blir ifrån sig.
Det gör att jag funderar på att ringa till tandläkaren, för jag tror att vi vågar oss dit för egen maskin. Likaså kan jag kanske köra själv när det är dags för en synkontroll. 
Och förhoppningsvis ska vi kunna göra sommarens sedvanliga utflykter, med matsäck, tillsammans med några tillresta vänner

MED TANKE PÅ

att jag inte kunde somna om efter klockan fyra i går — och att det sedan blev en välfylld dag — är det väl inte så konstigt att jag har huvudvärk och är mer än trött nu.
I all synnerhet som natten inte blev helt ostörd.
Vid midnatt vaknade Laura och började tala om lexika. När jag frågade vad hon menade, svarade hon att det var ju bra att ha för dem som inte förstod tyska och franska. När hon insåg att det var mitt i natten, föreslog hon att vi skulle fortsätta att diskutera saken vid frukost. Vilket jag gärna gick med på. Hon lät så glad och sa att hon såg fram emot att fortsätta samtalet.
Kvart över fyra ropade hon nästa gång, benet hade fastnat mellan sängen och grinden. I tio minuter försökte jag få loss det, innan jag insåg att det inte gick för en person, så jag larmade. 
Två tjejer kom tio i fem, och när en lyfte madrassen, jag drog grinden utåt och den tredje drog upp benet, så tog det inte lång stund att befria mamma. Nu har hon ett stort blåmärke på benet.
Jag skulle tro att klockan hade passerat halv sex innan jag somnade och sov till klockan åtta. 
Nu har katterna och jag har haft en skön timme på verandan. Det är svalt ute, men har nog slutat regna.


Gårdagen, ja. Sällskapsdamen kom klockan två — det var den lilla tjejen som jag tycker förefaller vara en inställsam streber, men till min stora förvåning var mamma nöjd — och då är jag nöjd.
Samtalet med enhetschefen var bra. Hon hade verkligen en vilja att lösa problemen. Det slutade med att vi sa' upp nattningen, hon skulle höra om jag kunde få tillbaka handlingstimmen, så att jag inte måste ta de dyrbara fyra timmarna till att stå i kö på apoteket, köra sopor och handla och hon uppmanade mig att skicka in klagomål på den bristande kommunikationen, och på vad som brustit i nattningen.
Mina fyra timmar får jag om ett par dagar.

TRÖTT,

ändå har jag inte gjort så mycket i dag. Visserligen började dagen före klockan åtta, när Laura vaknade — men sen har vi bara suttit.
Jo, jag har tvättat (matat tvättmaskinen), hängt tvätten och kommit ihåg att ta' in den. Plockat bär, som vi njutit i ett par omgångar. Och fortsatt att klippa ned vissna lupiner. Inte så betungande arbeten.
Förhoppningsvis ska jag få mina fyra timmar den här veckan, så att jag kan plocka av bär, innan de trillar av. Städningen får vänta tills det regnar. Ser inte fram emot att träffa enhetschefen, men det ska bli skönt att få det gjort. Ser också fram emot att slippa ha dessa hemtjänstare här, som bara gör mamma ledsen och mig irriterad. Slarviga är de hela bunten — jag är inte perfekt, i något avseende, men spiller jag vatten på golvet eller ett bord torkar jag upp det. Och jag ser till att sängen är snyggt bäddad innan mamma kryper ned i den. Och jag kollar att bäckenet inte kan trilla ur pottstolen!!


Till min stora glädje, kände jag ett litet avlägset glädjepirr i dag när jag såg mig omkring i naturen. Det är länge se'n jag kände att skönheten berörde mig, jag har bara kunnat konstatera att det är vackert.

TUR ATT DET ÄR BÄRSÄSSONG

när matläget är katastrofalt. Vi äter svarta vinbär när vi tröttnar på bröd utan pålägg.
Katter är inga hänsynsfulla sängkompisar, naturligtvis väckte de mamma i går kväll. Sen låg hon och småpratade, om mat, jag hörde enstaka ord som, rotsaker, äggstanning, koka potatis och mycket grönsaker. Kanske längtade hon efter riktig mat.


Det blev en tidig morgon, så det var lite för svalt att gå direkt ut på verandan. Men nu har vi flyttat dit, och njuter av en klassiskt sval svensk sommardag.
Laura har en trave tidningar framför sig, men läser inte så mycket i dem. Men hon sitter inte heller och rullar ihop dem, eller river ut sidor.
Önskar att jag hade bekanta på närmare håll, som jag kunde be komma och hälsa på, jag märker att Laura bli stimulerad av besök.

ALLA TRE KATTERNA

har lagt sig hos Laura. Det gläder mig för hon var lite orolig. Oron kommer ofta smygande sen eftermiddag eller tidig kväll. Jag kan inte peka på något särskilt som utlöser det.
Det är tvära kast mellan olika sinnesstämningar, och det behövs inte mycket för att hon ska börja gråta. 
Mor låg redan när nattarna kom, så de tårarna slapp vi i kväll.
Nu hoppas jag på ännu en lugn natt.


Sitter häri regnet och minnas alla lyckliga somrar på Udden. Det åskade nyss, och jag minns hur vi satt på balkongen och njöt av skådespelet med blixtar över sjön. Då liksom nu njöt jag av ovädret, och hade ingen aning om att mamma inte gillade det. Kanske har rädslan tilltagit med åren. Hon säger att hon inte gillar åskväder, men det märks inte på henne.
Verandataket läcker, det är nytt och det bekymrar mig. 

JAG SER TILL MIN FÖRVÅNING

 att jag har ett tjugotal besökare här varje dygn. Om det beror på att det är ont om bloggar som beskriver den sortens vardag — eller om folk ramlar in här av misstag är svårt att veta. Min förhoppning är naturligtvis att andra i min situation ska hitta hit, och känna sig en aning mindre ensama.


I fredags fick jag en lapp, av en av hemtjänstarna, med avlösningstider för nästa vecka. Det vill säga jag trodde det var tider — det var en tid, för måndag när jag ska träffa enhetschefen. Mina fyra timmar har jag fortfarande inte sett röken av. 
Så trött jag blir av att behöva tampas med hemtjänsten.

VID SEXTIDEN

frågade mor efter änglakakan. Angel cakes har aldrig varit någon favorit här i huset, så jag vet inte riktigt vad hon fick det ifrån. Eller frågade hon efter älsklingskaka, kanske misstog jag mig i mitt sömndruckna tillstånd.
Sen låg hon och småpratade en lång stund innan hon somnade — eller kanske sov hon redan, eller halvsov, för det var prat utan sammanhang, som inte krävde svar.
Och jag tänker på alla gånger jag hållit mor vaken under min uppväxt. Gånger då vi delat rum, och jag pratat och pratat — aldrig bad hon mig hålla mun och sova.

Nu regnar det, men jag fick några soliga timmar på verandan innan mamma vaknade.
Dessa morgontimmar är viktiga för mig, jag gör sällan någon nytta, men hinner gå igenom, och svara på melj. Något som är svårt att göra när Laura är vaken. Jag hinner tänka en hel del, både trevliga och mindre trevliga tankar. Om framtiden till exempel — jag vet ju att det finns de som tycker att det ska bli skönt för mig när mamma dör. Men efter alla dessa isolerade år, kommer jag att bli rysligt ensam. Jag har inget emot den självvalda ensamheten, jag behöver en hel del av den — men jag vill inte sitta helt isolerad här i obygden.