”VAD ÄR DET HÄR FÖR SORTS BLOMMA”,

frågar Josefine och sniffar på en akleja. Hon är rar, men om blommor vet hon inget, vilket hon bevisar genom att med beundran i rösten, säga att jag kan så mycket om växter, sedan jag nämnt ytterligare två växter vid namn!

Ibland går det hur bra som helst för Laura att äta — även om hennes bordskick lämner en hel del övrigt att önska. Andra gånger är hon osäker på hur hon ska göra för att få i sig maten. Det händer att hon försöker dricka upp smörgåsen från fatet, och nästan alltid stoppar hon in alldeles för mycket i munnen. Sedan kan hon sitta och älta en tugga i en kvart.

Det ser ut som om jag behöver åka till sta'n — men hur i all världen jag ska få till en sådan resa övergår mitt förstånd. Kunde jag välja vilka tjänstare som ska var mammavakt, så skulle det väl gå an, även om det inte är populärt att jag bestämmer när jag måste avvika — i synnerhet inte som jag inte kan tala om hur lång tid det kommer att ta'.

”HUR GICK DET I GÅR KVÄLL”,

frågar Josefine. Först förstår jag inte vad hon menar, men så minns jag att Laura var ledsen, eller snarare upprörd, i går kväll när Josefine och Liam nattade henne. Det gick snabbt över, och jag tänkte inte mer på det. Men Josefine, hade tänkt mycket på det under natten. Hon är sommarvikarie, ambitiös och vän. Jag hoppas, för hennes egen skull och för patienternas skull, att hon inte förblir undersköterska, utan går vidare till sjuksköterska eller läkare.

Naturligtvis vore det bäst för patienterna inom hemsjukvården, om hon stannade här, sådana som hon behövs — men det vore synd på så rara ärtor om hon nöjde sig med den här nivån.

Ännu en strålande dag, jag är glad för varje dag vi kan sitta på verandan. Även om det betyder att jag får mindre gjort inomhus, jag kan ta’ ut strykbrädet på verandan — men knappast disken, så det blir nattarbete.

Jag försöker hålla undan lort och högar som lätt växer mig över huvudet — men jag får vara glad om jag lyckas behålla status quo. När jag gjort vad som är absolut nödvändigt, har jag varken tid eller kraft att gripa mig an, allt det andra som jag i orealistiskt övermod tänkt mig att göra.

DAGEN KUNDE HA BÖRJAT BÄTTRE.

Det var inte en katastrofal start — men det var mjäkiga tjejer, som behandlade Laura som ett småbarn. Deras sätt att säga mmmm ahhh, som om de talde till en kattunge ger mig gåshud. Och deras sätt att försvara sig varje gång mor säger att de gör henne illa, får mig att undra om de över huvud taget, fått någon utbildning i, hur man bemöter en patient. Efter 34 Laura, tappade jag räkningen, gick därifrån och läste dagens tidning.

Det är länge sedan Laura hade invändningar mot radioprogram, men i dag ville hon inte lyssna på nyheterna — upprepade envist att ”det måste vara fel”. Sedan somnade hon. Jag försökte göra det bekvämt för henne, med en kudde bakom huvudet, men det blev mycket sämre, sa’ hon. Men i valet mellan att få yoghurt, eller gå och lägga sig, valde hon yoghurten. Jag fick påminna henne många gånger om att hon skulle äta.

Hon stammar och har svårt att finna orden.

EFTER ATT HA VARIT

på jättegott humör, blev Laura vrång när tjänstarna väl kom för att natta henne. Vet inte om det var den långa väntan, eller att det var två rätt menlösa tjejer — eller en kombination — som gjorde att mor blev både arg och ledsen.
När vi äntligen blev ensamma, tog det inte så lång stund innan tårarna torkat.
Eftersom tjejerna kom nästan en timme senare än de skulle, och jag se'n fick tillbringa en halvtimme med Laura innan jag kunde lämna henne, gick alla mina ambitiösa planer för kvällen, om intet. Eftersom jag inte varit ute på hela da'n, tyckte jag att det skulle vara lämpligt att rensa i bärbuskarna innan jag gick in och ställde i ordning för morgondagens (d)usch. 
Så blev det nu inte, en kopp te med S.Katten i famnen, lyssnandes till koltrasten, var allt jag orkade innan jag ramlade i säng. Det betyder att jag inte hinner handla nu på morgonen, som planerat, utan skjuter upp det en dag. 
Nu ska jag bana väg till duschen och plocka undan i köket. 

JAG BLIR RÖRD

när Laura ropar på mig under middagsvilan, bara för att tala om hur mycket hon älskar mig.

Hon ber mig krama far från henne — jag har inte hjärta att ännu en gång tala om att han varit död i många år.

Efter vilan är hon glad och talträngd.

Visserligen tycker hon att det är ett märkligt sammanträffande att vi har samma kusiner — men hon minns vad hennes svägerska hette, även om hon inte inser att också hon är död.

Man spelar ”America the Beautiful” på radion, och vi sjunger med för fulla lungor. Laura skrattar när jag påminner henne om hur  hon brukade spela den på pianot och jag sjöng med stor inlevelse och ännu större gester. 

EFTER DRYGT SEX MÅNADER

fick jag ett nytt glas, istället för det som ett av tjänstarna hade sönder. Eftersom jag inte sagt ett ord om den affären till någon av tjänstarna blev jag först lite förvånad, när jag insåg att tjejen som lämnade över glaset visste precis vad det rörde sig om. Hon och kompisen hade på vägen till oss diskuterat hur länge se’n det var som det gick sönder.

Naturligtvis borde jag inte bli förvånad, det sladdras säkert en hel del. Och det här var ju inte första gången en tjänstare sa’ något som bara hennes chefer borde veta. Nu tror jag mig se ett mönster; från början hade säker cheferna informerat tjänstarna om att jag var besvärlig att ha att göra med — jag klagade mycket, fick jag höra. Tjejerna uppträdde avvaktande, och flera var säkert rädda för mig. Sakta har det förändrats, de flesta är nu naturligare och pratigare — de har upptäckt att jag inte är jättefarlig.

Kunde de nu lära sig att vika ihop saker och städa efter sig, skulle livet bli uthärdligt.

”KAN DU TITTA OM DE FÖRVÄXLAR MIG”

säger Laura, och sveper i sig det mesta av kaffet, innan hon börjat äta sina smörgåsar. Jag får påminna henne om att hon har ett par smörgåsar på brickan framför sig. Innan hon sträcker sig efter en smörgås, släpper hon ned en tomatklyfta i kaffeslurken som är kvar. 

Det är nästan omöjligt att få kontakt med Laura, hon svarar visserligen på tilltal, men återgår på en gång till sitt fragmentariska tal.

"krossat all mina som varirt fasta, så har jag några" "fingrar i botten och" 

"mitt emellan bröd och mesost" 

"dem oss skyldiga äro 4,5 x 3 i storlek"

"nån som skojar"

"ställer fram en avlång 12 x 25"

Måtten tror jag syftar på vad hon har framför ögonen, först en bit av en smörgås och sedan brickan som smörgåsarna ligger på. Det ta’r nog i det närmaste en timme för henne att äta upp två små smörgåsar — och då får jag påminna henne flera gånger om att hon ska äta. Som avslutning spottar hon ut en brödkant, och blir arg på mig när jag dukar av. 

Långsamt blir hon vänligare stämd och kan småprata, även om hon varvar det med med obegripliga frågor och påstående. Hon ber om något, jag förstår inte vad och frågar vad hon vill ha. ”En halshuggen 17 grams flöjt”, svarar hon.

För vems skull, vill jag få mor att interagera, undrar jag. Hon tycks ju vara tämligen tillfreds i sin egen lilla värld. Jag vill ju tro att det är bra för Laura att dra’s in i ”riktiga” samtal, att minnas så mycket som möjligt och få veta vad som händer runt omkring henne.

Kanske är det bara jag som sticker huvudet i sanden och vill att allt ska vara så ”normalt” som möjligt.

Det händer rätt ofta att jag hör eller läser något, som jag vet intresserar (intresserade) mor, och varje gång ta’r det bråkdelen av en sekund, innan jag inser att det inte är något som jag kan dela med mig av.