PÅ SISTONE HAR LAURA

vaknat rätt tidigt, ibland somnar hon om, men inte alltid. Det gör mig extra orolig, de dagar jag måste handla — även om det inte händer henne något, vill jag inte att hon ska ligga ensam och ropa på mig. Det gjorde att jag avstod från att gå till apoteket i morse, istället for jag hem så snart jag handlat mat. Det var nog bra, för Laura höll på att vakna när jag kom hem, och sedan tog det nästan en timme innan tjänstarna kom, sedan jag larmat. Sköterskan kom för att lägga om såren och det var glammigt värre i salen, när personalen förde sitt privata samtal över huvudet på mor.

Tack och lov blev de färdiga innan färdtjänst kom för att ta oss till tandläkaren. Ett besök som gick bra, Laura var samarbetsvillig och svarade redigt på frågor om hur det kändes i munnen.

Vi kom hem strax innan tjänstarna kom för att hjälpa mor i säng. 

Liam borde bli deckare istället för att springa i stugorna och förpesta livet för oss. Det första han sa var: "har du varit ute och åkt i dag Laura?". Jag tänkte att han kanske sett oss på byn, men nej, han hade sett spåren av rullstolen på grusgången! Och tro mig, de var nätt och jämt skönjbara. Men han fick tji, när han försökte löska ut vad vi gjort på byn, för det svarade inte mor på, så han drog den felaktiga slutsatsen att hon varit hos frissan. Besöket var över på tre minuter (rekord?), och mor luktade fortfarande urin, sedan de gått.

Vilken lisa att det kom två bra tjejer för att hjälpa mor upp — tjejer som kommer igen senare för att natta mor.

"TUSAN I KVADRAT

måste ni göra mig så illa". En jättebra och en jättedålig tjänstare hjälper mor upp efter vilan. Tack vare den bra tjejen, går det rätt bra eftersom hon inför varje moment talar om vad de ska göra, och att det nog kommer att göra ont. Den andra tjejen irriterar mor, eftersom hon talar så fort att det är svårt att uppfatta vad hon säger. Till slut säger Laura, med en suck: "jag hör inte ett ord av vad du säger — men det kan väl göra detsamma".

När jag kommer in för att hämta mor, säger hon: "jag blir så ledsen när jag ser hur slarviga de är". Jag vet inte om jag ska ta tillfället i akt, och hålla med, för inte heller de bästa av tjejerna kan vika ihop och lägga tillbaka saker — men de är inte värst, och jag väljer att inte säga något.

 

Vi kunde äta på verandan, även i dag. Laura är på gott humör och äter ordentligt, vilket är en lättnad för vi har haft våra meningsutbyten angående maten, de senaste dagarna.

NOG FÖREFALLER DET

som om Liam avreagerar sig på vägavspärrningen. Han vågar inte mopsa sig mot mig, men varje gång han är här lägger han ned avspärrningen på marken. Detta trots att han inte längre vågar köra fram till huset, eftersom jag sa ifrån, senast han gjorde det. Så jag förstår inte riktigt vad han vinner på detta barnsliga beteende — hoppas han att någon annan ska köra fram. 

Som så ofta Liam varit här, tog det en bra stund innan mor somnade i går kväll. Så jag hade inte hjärta att väcka henne i morse, när hon sov så djupt. Det vill säga, hon var vaken vid sexdraget, och tyckte att vi skulle börja dagen då, men jag förmådde henne att vila en stund till. Som jag hade hoppats, somnade hon om, och sov ett par timmar längre än vanligt. Visserligen betyder det att det inte blir någon middagsvila, vilket jag hoppas, får henne att bli riktigt trött tills i kväll. Nu sitter vi på verandan, och väntar på att molnet som skymmer solen, ska maka på sig. Och jag gör en mental ommöblering av måltiderna, för att det ska passa dagordningen.

JAG DRAR ETT DJUPT ANDETAG

och bestämmer mig för att komma på något positivt hos tjänstarna. Som att de försökte torka upp på golvet, efter duschen i går. Då, i går, var jag nöjd, när jag såg hur en av tjejerna torkade upp utanför duschen. Men i morse, när jag i strumlästen, trampade i en stor vattenpöl blev jag rätt sur (inte bara om fötterna). Ett missnöje som tilltog, när jag tittade in i duschen och hittade en hopknölad skurtrasa, i en annan vattenpöl.

Om morgonens tjejer, är det inte heller lätt att hitta något positivt, annat än att de förmodligen gjorde sitt bästa — vilket inte räckte långt. Ett citat kommer för mig "She was not amply endowed with gray matter". Huruvida det är positivt eller ej, kan väl diskuteras — men det är förmodligen en förklaring, till deras bristande inlevelseförmåga och därmed oförmåga att bemöta mor på ett människovärdigt vis.

När jag hör hur en av tjejerna bemöter Laura nedlåtande och kort, går jag in och sätter mig. Genast blir tjejens tonfall vänligare.

Mina planer för stunden som mor vilar, var berömvärda i dag — tyvärr lyckades jag inte materialisera en enda av dem. Jag sjönk ned i min stol och bara satt.

Väl uppe efter vilan frågade Laura oupphörligen "varför var de så oförskämda?" De, var Micke och Liam, som hjälpte mor upp. Tyvärr kommer de tillbaka i kväll.

När jag hämtade mor från salen, såg jag att lakanen låg på golvet, och jag gjorde en sur kommentar. När jag senare tittade in där, hade Liam flyttat lakanen från golvet till en knölig hög i närheten av lådan där de bör ligga. Jag har svårt att förstå varför Liam, och många fler, framhärdar i att knöla ihop lakanen, när de vet vilken argsint ragata jag är.

TVÅ AV DE ALLRA BÄSTA

tjejerna nattar mor. Det går som smort, de tar det lugnt, småpratar och frågar om det är OK att de gör si eller så. Laura är glad och harmonisk när jag nattar henne — detta trots att hon bitvis varit rätt förvirrad och påstridig under dagen. Och båda dessa pärlor, Karin och Kia, kommer igen i morgonbitti. Det är lycka.

 

Men tvättlappen ligger kvar.

 

Det är kallt, nu får jag nog gå in.

JAG BORDE INTE FÖRVÅNAS

men kan inte låta bli att förundras över hur en fuktig tvättlapp (numera torr) kan få ligga kvar på toagolvet i flera dagar.

Nu är blomjorden uppsopad från golvet, tandkrämen avlägsnad från kläder och ansikte, och mors tröja sitter inte längre bak och fram. Frukosten (med viss möda) uppäten, allt under det att vi diskuterade de tre olika betydelserna av ordet svalt.

På ekonyheterna i dag, har man talat om det dåliga anhörigstödet för dem som sköter en sjuk eller gammal familjemedlem. Visst håller jag med, jag skulle tycka att det vore fantastiskt att ha någon som var insatt i vår situation, och som ville lyssna till mina litanior — någon jag kunde luta mig mot, när det är som svårast. Kruxet är att i mitt fall, har socialtjänsten förverkat mitt förtroende, med sina lögner, maktfullkomlighet och översittarfasoner. Dessutom har jag insett att man inte tar så hårt på sekretessen. Så även om kommunen ålades att bättra sig, och ge anhörigstöd, så kan jag inte tänka mig att ta emot det från någon av dem jag träffat. Men eftersom den här kommunens socialtjänst ger katten i ålägganden, så kommmer det inte att inträffa.

EN LJUVLIG KVÄLL

jag förstår mer än väl att Laura inte vill gå och lägga sig. Visserligen är hon trött, men nog är det skönare att få sitta och dåsa i solen än att lägga sig på befallning. Så när tjejerna kom, frågade jag om de kan komma tillbaka senare. De kunde inte lova någon bestämd tid, utan kommer när de kan. Det är tydligen ingen som vill gå och lägga sig i kväll — och varför ska man behöva lägga sig på en schemalagd tid bara för att man är gammal och inte klarar sig själv. Men hur man praktiskt ska lösa problemet vet jag inte. 
Så värst pigg på att lägga sig, var väl inte mor, när tjejerna kom tillbaka en timme senare, men hon gick ändå med på det.