"VÄND DIG INTE BORT,

 när jag talar med dig", röt Laura åt Kajsa. Kajsa hör till de bättre, men mor var inte på sitt soligaste humör i morse.  Hon fick inte ihop tillvaron — redan innan tjänstarna kom, tyckte hon att hon kunde gå upp för egen maskin. När jag talade om att hennes ben inte fungerade, undrade hon varför, de fungerade ju i går. Ett antal gånger fick jag tala om att benen lagt av efter ett långt liv — att de trots allt varit med länge och tagit Laura på många och långa vandringar. Hon ville inte hålla med om att benen burit henne i över nittio år — så länge har hon inte varit med!

Så när tjejerna kom var hon rätt bitsk. När de tog i henne med iskalla händer, talade hon om att det står i sjukvårdsstadgarna att man inte får ta i patienter om man har kalla händer.

I går morse däremot, var hon väl medveten om att hon behövde hjälp, hon var glad och avspänd. När jag talade om att tjänstarnas bil stannat utanför huset, frågade hon vilka det var i dag. Eftersom jag inte såg vilka det var, sa jag att risken  fanns att det var Liam, då smålog hon och sa: 

"Vi klarar nog av det också".

SÖMMARNA PÅ PÅSLAKANET

är  hopsydda, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Nu sydde jag ända upp, vi får klara oss utan den lilla behändiga glispan, där man kan hugga tag i täcket. 

Så snart jag tvättat och manglat lakanet, så ska jag göra detsamma på det som nu sitter på täcket, för mor har ägnat natten åt att riva isär även de sömmarna. 

Just nu sover mor, och förhoppningsvis ska hon göra så, en stund till, för hon har varit mycket vaken i natt — inte direkt orolig, för hon har varit glad och pratsugen varje gång jag plockat upp täcket från golvet.

Begick det stora misstaget att titta i i ett tvättutrymme, som bara hemtjänsten använder — det är snuskigare än snuskigt. Jag inser att när jag förberett dagen och maten, och några andra nödvändiga saker, så får jag tackla snusket.  I min, uppenbarligen oerhörda, enfald, har jag trott att det åligger tjänstarna att torka handfatet rent, när de använt det, liksom jag tycker det är självklart att inte låta det stå vatten kvar på golvet.

FÖR ATT SLIPPA GÖMMA

filtar, kuddar och andra  ömtåliga textilier bad jag rehab låna ut ytterligare en riskudde. Den kom prompt, men tror någon att det avhåller tjänstarna från att fortsätta knöla första bästa kudde eller filt under mors ben‽

 

Så har mor genomlidit ännu en morgon med två fjolliga tjejer — jag tycker inte att det är det minsta konstigt att hon bits, jag skulle förmodligen inte nöja mig med det, om det var mig de daltade med.

Frukosten slank ned med en viss tvekan.

"NI BEHANDLAR MIG

som om jag vore mindre vetande", säger Laura. Kanske känner de sig träffade, för de försvarar sig inte, den ena tjejen säger lite lamt, "säger du det".

 

Så blev det dags för middag, sedan jag skrivit det förra inlägget. Laura åt med god aptit, och ville ha en portion till — hon åt en rejäl portion efterrätt och när jag dukat av, undrade hon när vi skulle äta. Hon hade ju inte fått någon mat i dag. Jag bjöd på ett äpple, vanligtvis äter hon ett halvt äpple på kvällen, nu ville hon ha "much more".

Sedan somnade hon i sin stol — när tjejerna kom, var hon så trött att hon bara gnydde, när de gjorde henne illa, och hon sov nästan när jag kom för att säga godnatt.

"DU FÅR INTE BITAS,

 det är farligt", säger Teresa.

"Det är därför jag gör det", svarar Laura.

Det är två av de klämkäcka töserna, som får mor att resa borst. Laura konstrar och vill inte låta dem ta av henne nattkläderna — de försöker med alla medel (utom normal samtalston) att övertyga mor om att hon bör ha dagkläder på sig på dagen.

"Vem har sagt det?", frågar Laura — och de vet inte vad de ska svara.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Karin och Linda, som nattade mor i går kväll, de småpratade och skämtade, precis som de säkerligen skulle ha gjort om det var jag som behövde hjälp — och Laura var hur ämabel som helst.

 

Maten är inget stort problem — och jag hoppas att det inte blir det — men jag är lite trött på alla röror, som jag serverar. Det ser inte särskilt aptitligt ut, men maten måste ju vara skuren i små bitar, och det får inte finnas något hårt i den. Varför förstår jag inte, mor har alla tänder i behåll och borde kunna både tugga och svälja utan problem. Ofta går en måltid bra till att börja med, men efter en stund börjar hon älta varje tugga i det oändliga, och säger att hon inte kan svälja.

När jag diskuterar mat med henne, kan hon låta entusiastisk och tycka att något ska bli gott — men när väl måltiden serveras, är hon tämligen likgiltig för maten.

FRÖJDAS, VART SINNE

God jul hojtade Liam när han lämnade oss — det måtte väl betyda att han inte kommer tillbaka förrän efter jul.

"JAG HOPPAS ATT DET ÄR DEN TREVLIGA FALANGEN",

säger Laura när jag talar om att tjänstarna är på ingång. Tyvärr får jag tala om för henne att så inte är fallet. 

"Ja, ja", säger hon, "vi får väl stå ut".

Och det gjorde hon riktigt bra — mycket bättre än vad jag skulle ha gjort.

Eftersom det är helg, misstänker jag att det blir samma par som kommer till middagsvilan — men det är ju ett kort besök.
I går kväll hade Laura tandkräm på på näsan och ena ögonbrynet, när jag kom med en fuktig trasa och talade om varför jag var tvungen att torka henne i ansiktet, suckade hon, och konstaterade att det ju hade varit en karl där. I sanningens namn är väl inte Liam ensam om att breda ut tankrämen så rikligt, men han gör det varje gång.

Nu när julkorten trillar in, är det roligt att se hur Laura känner igen namnen på våra vänner, och fäller kommentarer, som visar att hon minns dem. 

Frukosten gick bra, men det blev en kamp när vi kom till yoghurten, och efter halv skålen gav jag upp.