”VI ta’r inte av OSS,

JAG ta’r av MIG”, fräste Laura åt tjänstarna i går kväll.

Så ofta som hon säger ifrån, tycker jag att det är märkligt att de fortsätter att tala utan att tänka.

Mor pendlade mellan ytterligheterna i går. Innan tjänstarna kom var hon glad, kärleksfull och tämligen närvarande. Det byttes snabbt ut mot en stor trötthet och ilska, när tjänstarna anlände. Det var nätt och jämt att de fick röra henne, eftersom hon  inte ville gå upp, fick hon bara torrt på sig och sedan bli kvar i sängen.

Tröttheten var som bortblåst fem minuter efter det att tjejerna gått, och vi hade en trevlig förmiddag, innan jag larmade för att Laura skulle få hjälp att komma ur sängen, vid tvåtiden.

Förutom att den hjälpen åter väckte hennes ilska, började hon tala osammanhängande – om och med personer som jag inte såg. Stor del av eftermiddagen var hon orolig för att inte hinna med tåget, undrade stup i kvarten när vi skulle gå.

Lagom till läggdags blev hon glad och harmonisk – vilket snabbt förbyttes i vrede, när tjejerna kom och sade att hon skulle lägga sig. Hon tvärvägrade, jag blev tvungen att rycka in, och lyckades övertala henne till att låta tjejerna hjälpa henne i säng. Men vänlig, var hon inte!

Morgontoaletten i dag, sköttes av ett par av de sämsta tjänstarna. När de kommer brukar jag lämna rummet, för att inte säga något olämpligt. Men jag kände mig föranlåten att återvända när jag hörde hur de förde ett privatsamtal medan de tvättade mor. Min närvaro hejdar dem en aning – om inte helt. Men när jag gick utanför dörren för att ringa ett par samtal, då blev det knäpptyst – Liam är inte den som vill missa mina privatsamtal!

”FICK DU OBEHAG

för att jag slängde maten?” frågar Laura och tittar upp från tidningen. Tidigare på dagen hade vi haft en diskussion om att äta upp eller slänga (egentligen spotta ut) mat. 

Är jag bara tillräckligt uppmärksam, och ser till att mor inte stoppar in jättelass i munnen, så brukar det gå bra. Laura som tidigare i livet aldrig skulle ha kommit på tanken att börja äta förrän alla vid bordet hade fått sin mat, och var redo att börja måltiden, lägger för det mesta inte märke till om jag äter eller ej. Och det är bra, för då kan jag antingen äta innan jag serverar henne, eller sedan hon ätit — och på så sätt finnas till hands för att hejda henne när hon trycker in mat, utan att ha svalt vad hon redan har i  munnen. 

Det är svårt att hjälpa en människa som sprutar eld och galla, och  man kunde tycka att tjejerna kunde vara bättre utbildade för att bemöta den sortens motstånd. För utbildning behövs för de unga, inte alltför verbala, tjejerna. Nu väljer de att inte låtsas om vad mor säger, vilket naturligtvis gör henne ännu mer förbannad. Att beskylla någon för att vilja ta' livet av en, och bara bemötas med ett joller, skulle få mig att bli ännu mer eldfängd än vad Laura blir. 

Det tog alltså en bra stund innan mor kom till ro i går kväll sedan de mesiga tjejerna gått.

Jag sa' bestämt en gång, att tjänstarna är dåliga på att sprita händerna. Nu har jag lagt märke till att de flesta inte spritar alls. I går var det en tjej som bara nuddade lätt vid flaskan, jag kunde inte avhålla mig från att säga "två minuter och mellan alla fingrarna också", hon bara blängde på mig.

”JAG LIGGER OCH HITTAR PÅ HISTORIER”,

sa' Laura när jag tittade in till henne sent i går kväll. Det brukar jag också göra, men förmodligen är Lauras historier mer intressanta än mina, för jag somnar snabbt ifrån dem, medan mor tydligen hade legat vaken länge.

Hon har slängt täcket på golvet och gjort ett prydligt paket av en filt. Jag breder över henne, hon tackar flera gånger och vi får ett gott samtal på sängkanten.

Nog är det förunderligt hur vissa dagar är vänliga och hjälpsamma — jag både hinner och orkar vad jag föresatt mig att få gjort — medan andra dagar är vresiga och ogina och tycks finna ett nöje i att sätta krokben för mig.

Medan vi väntar på tjänstarna börjar Laura tala om far, i rätt tempus, och ta’r upp en del dialektala uttryck han använde. Så övergår vi till att tala om ord i största allmänhet.

Jag förbereder mig för att kunna rivstarta OM tjänstarna skulle komma i så god tid att jag skulle hinna utföra sorgligt försummade sysslor. Men till min stora irritation — och lättnad — kommer de sent. Jag är irriterad över att inte hinna göra vad jag måste göra — men lättad över att slippa. Nu hinner jag med en kopp te innan jag börjar med middagen.

JAG HINNER INTE

bära ut frukosten på trappen innan Laura har somnat — i alla fall tror jag att hon sover, hon muttrar bara något när jag försöker tala med henne. Så jag fäller hennes stol bakåt och låter henne sova. Det ta’r nästan en timme innan hon börjar röra på sig, och svarar något som låter som ja, när jag frågar om hon vill ha sin frukost.

Det ta’r en stund att peta i henne smörgåsarna och få henne att suga i sig sitt kaffe. Efter hand blir hon mer och mer vaken. 

Jag har lite svårt att komma på något lämpligt samtalsämne, det handlar mest om vädret, och vad vi ser från vår plats på verandan. 

Tryter samtalsämnena, så flödar minnena dessto rikligare. Jag tänker på de olika epokerna av vårt liv, minns Laura i olika skeden, och funderar över varför jag tycker det är så viktigt att minnas också Lauras svåra år — som till stor del sammanföll med mina tonår. Något riktigt svar har jag inte, kanske är det så enkelt som att jag vill ha en så fullständig bild som möjligt att tänka tillbaka på. Det kan vara svårt att minnas människan, när flera år av demens lägger sig mellan de aktiva åren och slutet. 

När frukosten är aväten, och jag talar om att jag ska plocka in lite fallfrukt till en äppelpaj, blir hon riktigt upplivad. Vi diskuterar vad som passar till förrätt, och mor tycker att äppelpaj är så mastigt att det räcker med en lätt förrätt — sallad och omelett kanske. Jag får väl inventera förråden och se vad vi har, det var ett tag sedan jag handlade, så det får nog lov att bli något lätt.

O FRÖJD!

Två vettiga tjänstare, kommer för att hjälpa mor i säng. Men Laura har det så skönt på verandan, hon säger artigt att hennes önskan är att få sitta kvar ute. Vädret är strålande, mor är på gott humör — tjejerna frågar om Laura får sitta kvar på verandan. Klart hon får! Vi samtalar, alla fyra, en stund. Som alltid blir mor stimulerad av ett riktigt samtal, och lever upp. Just nu läser hon accent — och tillgodogör sig valda delar.

”VILL DU DUSCHA?”

”Nej!”

Att de aldrig lär sig — nästan varje dag börjar de sitt besök här med en fråga av det här slaget. Och nästan varje dag, svarar Laura nej.

Den andra tjejen försökte hon också: ”det ska väl bli gôtt att fä duscha?”

”Nej!”

Det blir lite villrådiga och kommer efter en stund till mig och frågar hur de ska göra. 

Har jag nu förberett mig och huset för dusch, så ser jag ju helst att det blir av, men jag vet att det inte är lyckat att tvinga in mor i dushen. Jag säger åt dem att försöka igen, och inte, varken i dag eller i framtid, ställa frågor av det här slaget. De tittar på mig, som om jag skulle tala ett främmande språk — jag vet inte om de fattar vad jag menar.

Men de försöker igen, och nu går det — Laura blir duschad och vi blir så småningom av med tjänstarna och kan njuta vår frukost i lugn och ro.

Laura sitter helst på verandan, även om det är en aning kyligt. Insvept i en filt, läser hon tidningen, och kommenterar det hon läser.

När det blir dags för yoghurtmålet, skedar hon upp yoghurten i handen, innan hon börjar fundera över hur hon ska få den i sig.

Nu har hon somnat.

Jag gör upp ett antal alternativa planer — kommer tjänstarna tidigt och lägger mor, hinner jag kanske klippa gräs. Kommer de något så när i tid, ger jag mig nog ut i bärbuskarna. Kommer de ovanligt sent, slits jag mellan att betala räkningar och svara på mejl eller att läsa något trevlig. Har just upptäckt att jag har ännu fler oöppnade tidskrifter än jag trodde — de har blivit liggande i en hög, i väntan på det perfekta tillfället att njutas.

Under alla omständigheter måste jag ägna en stund åt middagen, den gör sig inte själv.

INGET UNDGÅR LIAM

varken vad jag har för sorts dator, eller när jag har tvättat, han lägger märke till när gräset är klippt, var jag förvarar mina kanyler, han lyssnar till mina telefonsamtal och ser när en medicin nästan är för gammal.  Om medicineringen hörde till hans uppgifter, så skulle det vara helt OK att han höll reda på sådant — men han har inget med medicinerna att göra. De står på en bricka i bredvid mors säng, för att jag ska ha nära till dem, och naturligtvis kan han varken hålla fingrar eller ögon från dem. Men den gången han var mammavakt, stod medicinen kvar på matbrickan när jag kom hem!