DET HAR VARIT

några bra dagar, om man bortser ifrån att Laura var så trött i går att hon inte ville stiga upp efter middagsvilan. Det betydde att hon låg från klockan tre i går eftermiddag, till klockan tio i morse. Större delen av tiden sov hon nog, det var bara vid några tillfällen i går kväll som hon vaknade och var sällskapsjuk — och bad att bli flyttad inomhus!
Rehab var här i går — vi talade om bästa sittställningar för mor. Skönt med folk som förstår hur ont Laura har. De skulle tala med en av sköterskorna, så att hon ska kunna undervisa hemtjänstarna i hur det känns att ha polyneuropatit. Förhoppningsvis ska en ökad förståelse för mors smärtor göra dem mer förstående — fast en del av dem hyser jag inget hopp om.

De stackars tjejerna som la’ mor på rygg i går, var uppriktigt ledsna över att de gjort fel (jag ringde ju efter dem för att de skulle vända mor), Jag talade om att jag visste att det är ledningen som brister, och att jag är medveten om att många aldrig får veta vad som gäller hos de olika vårdtagarna.

För vilken gång i ordningen

lägger hemtjänstarna mor på rygg? Detta trots att jag bett olika personer meddela alla som har med Laura att göra, vad som gäller.
Jag är så trött på att behöva tjata på alla som kommer — dessutom minns jag ju inte vilka jag reda sagt det till. Samma sak med tandborstningen — man kan ju tycka att det hör till att borsta tänderna morgon och kväll, men det kan gå veckor utan att hon får borsta tänderna. Men nu ligger det en lapp bredvid tandborsten, att den ska användas!
En jobbig dag, nu ska jag maka på katterna och sova!

DET BÖRJAR SKYMMA

när jag kommer från vedboden, snön hänger i luften och S.Katten sitter i ett fönster. Trots allt som händer — eller snarare inte händer — runt mig, känner jag ett svagt förväntningspirr. Riktigt varför vet jag inte, men jag gläder mig, och nöjer mig med ATT det pirrar.

Har skurat duschen och tänker inviga den, så snart Laura kommit i säng. Kommer bara toastolen, så kan också hon få duscha.

Lyssnar på nyheterna och hör talas om den nya metoden att bemöta dementa personer. Tänk att ansvariga för demensvården, äntligen kommit fram till det som nog de flesta anhöriga till dementa, länge praktiserat. Att vara lyhörd, och anpassa livet efter deras behov.

HANTVERKARE

är inte särskilt tystlåtna, de springer i full fart genom huset, upp och ned för trappan, talar högt och slamrar i största allmänhet. Hur Laura lyckas sova sig igenom denna högljudda morgon, är mer än jag förstår. Men jag är glad att hon gör det, i går slutade jag smyga, när hon inte vaknat vid elvatiden. Hon vaknade motvilligt, och var fortfarande så trött, när hon väl kom upp, att hon mest satt och sov.
På kvällen var hon förvirrad och orolig, kände inte igen sig i köket, trodde mig inte när jag sa att vi var hemma hos oss.

TANKARNA FLADDRAR

runt i ett mentalt korsdrag, medan jag diskar. Håller Laura på att bli psykotisk igen, och så alla minnen av Tina, som nyligen dog, och hennes varma skratt, Tina på Udden, Tina och jag på sta'n, Tina som inte tyckte att hon dög, middagsfunderingar; vad ska jag göra med svampen, var ligger receptet till rätten där jag använder både grädde och svamp, varför kunde jag inte hålla käften i går...

Laura börjar visa tecken på oro igen. Rädd för att säga fel saker, vara på fel ställe — och bara rädd i största allmänhet.

Det var chockartat när far dog, men det var trösterikt att det gick fort, efter en genomtrevlig dag. Vi tyckte både mor och jag, att det var barmhärtigt att han inte behövde ligga som ett paket och kanske lida.
Laura dör en bit i sänder, och ibland minns jag inte ens den levande Laura. Jag tror inte att hon lider, men det är svårt att nå fram till henne. Kanske är det jag som har distanserat mig.

SÅ KORKAT AV MIG

att tro att jag skulle kunna lita på hemtjänstarna.
Planerna var att amerikanska vänner på genomresa i vår del av landet, skulle äta middag med oss innan de for vidare till Stockholm. Allt var så bra uttänkt, Laura blir hjälpt upp, efter vilan vid halv fem tiden — vännerna skulle komma fem, äta tacksägelsemiddag, och fara vidare senast halv sju. Då brukar mor bli trött, och vännerna skulle hinna till Stockholm före midnatt.
MEN jag hade inte räknat med att hemtjänstarna inte skulle komma förrän kvart över fem. Då hade mor varit orolig, och velat komma upp i över en halvtimme — och jag hade sett mig nödgad att ringa återbud till gästerna.
Jag bad att tjejerna i framtiden skulle vara vänliga att tala om, när de blir så mycket försenade. Då tog det hus i helsike — jag blev upplyst om att de hade med människor att göra, och att jag blev besviken var av underordnad betydelse eftersom andra också blev det. De hade minsann inte tid att ringa när de hjälper tanter upp från golvet.

Så här sitter jag med mat för sex personer och är fruktansvärt ledsen och besviken. Fast jag behöver ju inte laga mat på flera dagar!
Det ledsamma är att de förmodligen inte kommer att få träffa Laura igen, eftersom de flyger tillbaka hem i morgon. Till Sverige brukar de komma ungefär vart tionde år.

TACKSÄGELSEDAGEN

och jag är mer tacksam än jag kan säga, över att mor, också i dag, åt ordentligt utan att konstra. Vi konstaterade båda att vi åt för mycket pumpapaj, men gott var det.
För tillfället har Laura fått tillbaka sin kraftfulla stämma, och låter inte så gammal på rösten — och tjuvpojksleendet har också det återvänt.

Det skulle vara så skönt om vi kunde komma ut och promenera — men att köra rullstol på vår grusplan är inte att tänka på. Och jag orkar ju inte längre flytta över mor till bilen, när hon inte alls kan hjälpa till.