JAG BORDE INTE FÖRVÅNAS

men kan inte låta bli att förundras över hur en fuktig tvättlapp (numera torr) kan få ligga kvar på toagolvet i flera dagar.

Nu är blomjorden uppsopad från golvet, tandkrämen avlägsnad från kläder och ansikte, och mors tröja sitter inte längre bak och fram. Frukosten (med viss möda) uppäten, allt under det att vi diskuterade de tre olika betydelserna av ordet svalt.

På ekonyheterna i dag, har man talat om det dåliga anhörigstödet för dem som sköter en sjuk eller gammal familjemedlem. Visst håller jag med, jag skulle tycka att det vore fantastiskt att ha någon som var insatt i vår situation, och som ville lyssna till mina litanior — någon jag kunde luta mig mot, när det är som svårast. Kruxet är att i mitt fall, har socialtjänsten förverkat mitt förtroende, med sina lögner, maktfullkomlighet och översittarfasoner. Dessutom har jag insett att man inte tar så hårt på sekretessen. Så även om kommunen ålades att bättra sig, och ge anhörigstöd, så kan jag inte tänka mig att ta emot det från någon av dem jag träffat. Men eftersom den här kommunens socialtjänst ger katten i ålägganden, så kommmer det inte att inträffa.

EN LJUVLIG KVÄLL

jag förstår mer än väl att Laura inte vill gå och lägga sig. Visserligen är hon trött, men nog är det skönare att få sitta och dåsa i solen än att lägga sig på befallning. Så när tjejerna kom, frågade jag om de kan komma tillbaka senare. De kunde inte lova någon bestämd tid, utan kommer när de kan. Det är tydligen ingen som vill gå och lägga sig i kväll — och varför ska man behöva lägga sig på en schemalagd tid bara för att man är gammal och inte klarar sig själv. Men hur man praktiskt ska lösa problemet vet jag inte. 
Så värst pigg på att lägga sig, var väl inte mor, när tjejerna kom tillbaka en timme senare, men hon gick ändå med på det. 

"JAG SKA FÖRSÖKA VARA TUFF",

sa Laura i morse, när jag talade om att vi väntade på tjänstarna som skulle hjälpa oss. Och jag tycker att hon lyckades, trots Liam — eller kanske tack vare Gittan, så tog hon sig igenom morgonproceduren, plus en smärtsam omläggning av såren.

Tänk att man ska behöva säga till om det självklara — mors filt och kläder blev vackert dekorerade med tandkräm och utspottat vatten, ända tills jag uppmanade Liam att lägga en handduk i knäet på mor. Vem som dekorerat dörrar och väggar med tandkräm vet jag inte.

 

Karin, den bästa av dem alla, och Olivia, även hon bra, kom för att hjälpa mor i säng för vilan. Det var länge sedan de var här, det har varit ont om jobb sa de, men nu fick jag veta att de kommer att vikariera i sommar — något jag ser fram emot. 

SÅ HJÄLPLÖS JAG KÄNNER MIG

när mor vaknar av smärta — och jag inte kan göra något annat än hålla henne i handen. Laura kvider, men beklagar sig inte — det ligger inte för henne. Vilket är en av anledningarna till att jag blir upprörd av somliga tjänstares attityd — när de inte tycks ta hennes smärta på allvar, utom när det stör dem i deras arbete.

Trots att mor är trött och bara vill sova, bekymrar hon sig om mitt välbefinnande: "sitter du bekvämt, har du tillräckligt på dig?"

Efter lite småprat, är vi bara tysta tillsammans, och så småningom avtar den värsta smärtan, och vi enas om att försöka sova.

JAG BLIR FÖRSKRÄCKT

när jag hör mig själv svara Laura med exakt samma opersonlig och frånvarande tonfall som Maja och hennes kollegor använder. Man får inte koppla på autopiloten när man har med sina medmänniskor att göra — i synnerhet inte när det är en person som är helt beroende av en. Så bra att jag ständigt har hemtjänstpersonalen som avskräckande exempel!

 

Laura var fåordig när jag sa godnatt. På min fråga hur det var fatt, fick jag veta att hon var arg och ledsen för att man inte lyssnade till henne. Det är nästan alltid samma visa när Liam har varit här. Han är nog vänlig — på sitt sätt — men han är så självcentrerad att han inte uppfattar nyanser i mors sätt att vara. Han, som så många andra, har sina standardfraser, med ett standardtonfall. 

 

Mor ville så gärna ha kaffe på maten — jag hoppas att det inte stör hennes nattsömn! Hon njöt det i solen på västra verandan. Det är så roligt att villfara Lauras önskningar, hon blir glad för så lite, och uttrycker sin glädje på sitt mycket personliga vis.

ÄNNU EN KVÄLL

när Laura var oroliga, arg, ledsen och upprörd. Hon var ledsen därför att ingen trodde att hon var en människa, arg därför att hon inte kunde lämna den obekväma sängen och upprörd därför att jag sa att vi skulle sova, när hon inte ville sova. Möjligtvis kunde hon tänka sig att sova om vi kunde sitta i varsin stol och göra det.

Långsamt lade sig hennes vrede och vi kunde tala om trevligare saker, och rätt som det var började hon sjunga "Du är min hela värld", när vi sjungit den ett antal gånger, föreslog jag att vi skulle lyssna till när någon annan sjöng den. Vi började med en inspelning med Jussi Björling på YouTube, fortsatte med Pavarotti, Sandberg och Kaufman, så småningom, märkte jag att hennes grepp om min hand blev allt slappare, och jag kunde smyga min väg. 

DET TOG TID

innan mor kom till ro i går kväll. Hon var olycklig och desorienterad. Första halvtimmen jag satt hos henne, gick mest åt till att svara på var hon befann sig, varför hon låg på golvet, och när vi skulle åka. 

"Jag har samma känsla som när jag inte fick komma ut till de andra barnen", sa hon, och påstod att både hon och jag var nio år.

Så småningom kunde vi tala om andra saker, men det retade henne att hon "inte hade reda på detaljerna". Och hon hade lite svårt att hitta ord, när jag sa att jag tyckte om henne, stammade hon och leta efter ord. Till slut sa hon "med karbonpapper emellan". 

Efter några timmar enades vi om att det nog skulle vara skönt att sova. Men efter en dryg timme hade hon inte somnat och behövde sällskap.

I morse vaknade hon tidigt, men somnade om och sov länge. 

Dagen har varit bra — trots att tjänstarna inte varit några höjdare.