EN TURBULENT NATTNING,

vilket inte förvånar mig eftersom det är Liam och Micke som hjälper (?) oss. Micke är OK, men han kan inte väga upp Liam. De får ta av Laura kläderna, men hon vägrar att sätta på sig nattkläder. Till slut ger de upp, Liam kommer ut i köket till mig och talar om att de lagt henne utan kläder. 

Jag anstränger mig för att inte vara ovänlig, men påpekar att det förmodligen skulle gå bättre om de inte behandlade henne som ett småbarn. 

Som alltid när Liam varit här, får jag ägna mig åt att släcka ljus, plocka upp kläder och vika ihop — vad soppåsarna har bland blommorna att göra förstår jag inte.

Laura är hur samarbetsvillig som helst, när jag hjälper henne på med nattkläderna — vilket inte betyder att det är enkelt, eftersom hon inte kan hjälpa till, och inte sätta sig upp. Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever i en tid med töjbara kläder.
Hennes tal har varit sluddrigt ett par dagar, men är något bättre nu, hon har inte heller varit lika trött i dag som de föregående dagarna. 

I TVÅ DAGAR

har Laura varit ovanligt klar och ätit, utan alltför mycket tjat. Men idag är hon trött och frånvarande. När hon vaknade hade hon uppenbara problem med talet, allt som kom ur hennes mun var olika ljud — efter en lång stund lyckades hon forma "love darling". Hon uppskattade inte att bli hjälpt med morgontoaletten, men kunde formulera sig såpass att hon talade om att det gjorde ont.

Hon hade problem med att veta hur hon skulle dricka, men merparten av smörgåsen gick ned.

Nu har jag lutat hennes stol bakat, så mycket det går, hon sitter med tidningen i knäet utan att titta på den — hon verkar bara trött och desorienterad.

I salen ligger det underbyxor på golvet och sängen ser ut som en elefant har sovit i den.

DAGENS MEDITATIONSÖVNING

är, om den lyckas, karaktärsdanande. Den lär mig att ha överseende med slarvig personal, för jag inser att de kan inte bättre — och de kommer aldrig att lära sig eftersom de inte vill lära sig.

   Jag försöker att förstå vad vitsen är, med att svepa in en våt tvål i toalettpapper.

 Att tandkrämstuben ligger bland blommorna är inte ovanligt, vilket får personalen som kommer på nästa pass att fråga mig var(t) tandkrämen är! 

Tandborsten däremot, brukar inte ligga på golvet — så jag hoppas att det inte är en ny trend.

SOM ALLTID NÄR KIA

sköter morgontoaletten, går det i flygande fläng. Efter tio minuter hörde jag hur ytterdörren slog igen, det förvånade mig för jag hade lagt fram rena lakan, och att kränga av och på lakanet på täcket, med de små kulorna i, är en veritabel brottningsmatch. Men jag ser att de struntat i den matchen, de lämnade de till kollegorna som kommer till kvällen.  

Några få tjejer har fattat vad herrbetjänten är till för — men inte att man bör vända kläderna på rätan, vika ihop dem och hänga dem prydligt. 

 

Vi sitter på verandan, Laura har krupit ihop under en filt, och jag skulle tro att hon snart somnar.

 

En vänlig grönskas rika dräkt, är en strof som ofta kommer för mig så här års. För nog är det en välsignelse hur grönskan döljer allt jag inte hinner med. Innan jag har hunnit ut med sekatören och klippt bort tråkiga fjolårsstjälkar har naturen helt barmhärtigt dolt eländet.

FÖRST SITTER TJÄNSTARNA

tio minuter i bilen innan de kommer in (då vet jag vem som kommer), sedan klarar de av morgontoaletten på tio minuter blankt. Något som bara händer när just den här bilsittartjejen är här. Laura var inte road av deras hjälp. Tydligen höll hon i en av dem — hårt  och blev tillsagd att låta bli, eftersom det gjorde ont. Varpå hon svarade: "men att det gör ont när ni tar i mig, det skiter ni i". 

En väninna påpekar att de måste gå mycket långsamt om det tar dem tre minuter att gå från brevlådan till huset. Ja Lotta, de gör sig ingen brådska, de stannar och pratar, pekar och vänder sig om så fort de hör bil- eller fotgängare på vägen. I normal promenadtakt klara man sträckan på en minut.

EN AV TJEJERNA HADE MAGE

att fråga om de inte kunde köra fram till huset. Det ta'r tre minuter att gå från brevlådan till huset, men det är för jobbigt för tjänstarna. Den här årstiden tycker jag nog att de borde vara glada över att få en kort promenad.

Det senaste regnvädret har gjort djupa spår i vägen, så jag talade bara om att vägen varken klarar av trafik eller regn. Det var inte ett uppskattat svar, "vi tänkte att det inte skulle växa så mycket ogräs på vägen om vi kör på den", säger tjejen. Jag föredra'r en körbar väg med ogräs, framför en sönderkörd väg utan ogräs.

 

I dag verkar Laura inte fullt så trött som hon varit på sistone. Hon talar mycket, men inte alltid begripligt, hon blandar språk och upprepar sig. Det gäller för mig att hitta ämnen, tillräckligt intressanta för att fånga henne.

NU HAR JAG TRÖTTNAT PÅ

att vända kläderna rätt och vika ihop dem. I går kväll tog jag fram fars gamla herrbetjänt, och hängde prydligt Lauras kläder på den. I mitt stilla sinne undrade jag om, budskapet skulle gå fram. Det återstår att se, men morgonens tjejer hängde i alla fall mors nattkläder på den — visserligen ut och in, och inte prydligt, men det vore väl att begära för mycket.

Jag försöker att anlägga en pollyannaattityd, på de återkommande städpassen — för min egen skull — att bli sur fyra gånger om dagen är inte nyttigt. Medan jag går där och viker i hop och plockar upp, styr jag in tankarna på trevligheter, det innebär att riktigt stökiga dagar får jag gott om tid att koncentrera mig på livets glädjeämnen.

Nu, när det är så vackert, önskar jag verkligen att Laura kunde komma ut i trädgården, och se allt som blommar. Det är ju en trädgård hon har varit med att forma, jag vet att det skulle glädja henne — och kanske även sätta igång en del minnen.