DET GÅR UNDAN

i svängarna, när somliga tjejer sköter morgonsysslorna. De galopperar ut med mors spottkopp efter en nödtorftig tandborstning, så snabbt att mor ser sig nödsakad att spotta på golvet.
Och jag fick nöjet att torka upp.

NOG ÄR DET MÄRKLIGT

att dessa hemtjänstare som inte kan lägga tillbaka något där det ska vara, och som släpper saker där de går och står, en gång om dagen visar prov på ett högst onödigt pedanteri. 
När de hjälpt mor ur sängen efter middagsvilan, slätar de till överkastet, och lägger på glidlakan och madrasskydd, med millimeterprecision — allt som någon timme senare måste ta’s bort, när mor ska gå och lägga sig.

I DAG PLOCKADE JAG BORT

alla nötter och fruktbitar ur müslin — inte hjälpte det. Det får bli yoghurt utan müsli i fortsättningen. 
Naturligtvis blir jag irriterad — och naturligtvis märker mor det. 
Några av mina läsare, har undrat hur jag orkar och hur jag hanterar mina känslor, jag grunnat över hur jag ska svara. När sådant här inträffar blir det ju uppenbart att jag inte klarar av händelser av det här slaget, med ett tappert leende. Jag önskar att jag kunde ta’ en långpromenad i solen och låta ett själsligt korsdrag, blåsa bort irritationen. Men eftersom det inte är ett alternativ, förtränger jag det mesta. Om det funnes en metod, skulle jag ta’ patent på den och sälja den dyrt. Tyvärr finns inga standardlösningar — vi måste alla hitta vår egen väg. Mycket hänger på dagsformen, det som får mig att brista i gråt en dag, kan jag vifta bort en annan dag. 
Rent praktiskt, är min taktik enkel — jag gör inte ett dugg utöver det allra nödvändigaste, och knappt det. Metoden förutsätter att man som jag kan blunda för dammtussar och allmän oreda. Jag förutsätter att vänner som kommer för att hälsa på mig, kommer för min skull och inte för att kolla om jag städat på sistone.
Och till sist ännu ett ord om vänner; vårda dem! Nu tror jag att jag har ovanligt fina vänner, de står ut med mig och ger inte upp även om jag inte orkar ta' initiativ. Men jag vet av erfarenhet, från perioder då jag inte orkat kontakta människor, att det kan kännas oöverstigligt att ringa eller skriva efter ett långt uppehåll. Det räcker med en rad eller två, för att tala om att man fortfarande lever — eller att livet är pest — men håll kontakten, vänner är livsviktiga!

Å NEJ, INTE NU IGEN,

tänker jag när Laura häromdagen, började älta yoghurten i munnen, innan hon spottade ut den. 
När det upprepades nästa dag, frågade jag om hon inte tyckte om yoghurten. ”Jo, men inte kärnorna”, svarade hon. Hon uppfattade nötter och torkad frukt som kärnor! Jag förklarade vad det var, och mor säger att det visste hon ju inte. Men när måltiden är slut ligger en prydlig hög med nötter och torkad frukt på bordet. Jag köper müsli, i hopp om att köpemüsli, inte ska vara så grov som min hemgjorda, men samma sak händer igen. I dag därför att "den finska staten tycker  nämligen inte att jag ska äta upp det".
Är jag trött, är det ibland svårt att inte bli arg — eller ledsen — eller båda delarna. Och så skäms jag över att jag inte är en bit bättre än hemtjänstarna.

DON’T ARGUE!

Ett uttryck som Laura växt upp med. Så snart hon ville diskutera något, om än aldrig så hovsamt, var det vad hon fick höra.
Rätt ofta är det vad jag vill ryta till när hemtjänstare försöker att rättfärdiga sig inför mor. 
”Jag är ingen träbit”, röt hon till i dag när en av tjejerna inte alltför milt högg tag i hennes ben.
”Vi är så försiktiga vi kan”, svarade den förfördelade tjejen - vilket i dag, var en lögn.
Och så detta förfärliga barnspråk, ”nu ska vi torka fossingarna”, säger en tjej. Samma tjej, som aldrig svarar när mor tilltalar henne. I går blev jag så in i norden arg, när just den tjejen tog av Laura hennes glasögon, och trots att hon bad att få dem tillbaka, lät tjejen bli att göra det, hon låtsades bara inte höra. Jag reste mig och gav mor glasögonen. Blickarna från hemtjänaren var inte vänliga.

MED TANKE PÅ

alla dessa skoskydd — som faktiskt används — är det en gåta hur golvet kan se ut som det gör. Vanvårdad ladugård, är nog den bästa beskrivning jag kan komma på.

JAG KAN ICKE RÄKNA DEM ALLA,

socialtjänstens chefer, alltså. Varje gång jag frågar vem jag ska vända mig till i en fråga, får jag namnet på en för mig okänd chef. När jag nämnde det för en väninna, anställd i kommunen, skrattade hon — för att i nästa sekund sucka — när hon berättade att vart man än är på väg, snubblar man på en chef.
Med tanke på kommunens dåliga ekonomi och socialtjänstens oförmåga att kommunicera, vore det förmodligen en god idé att skära ned på chefsposterna. 
Ett annat tips till kommunen är att låta cheferna genomgå en kurs i brevskrivning. Mejl och andra brev som vimlar av våran och eran, gör inget gott intryck — i all synnerhet som hela skrivelsen verkar författad av en mellanstadieelev som missuppfattat ämnet.