och lite risig, så skulle jag känna mig mycket otrygg, om trygghetslarmet var min enda livlina.
I går morse, väntade jag i en timme innan jag ånyo larmade — och den gången tog det bara tjugo minuter innan tjejerna kom (den bästa och den absolut värsta). Men då var hade klockan redan passerat tolv (med råge), och jag sett mig nödsakad att ringa återbud till lunchgästerna. Vänner på väg hem till storstaden och som det nu dröjer innan vi får träffa.
Var felet låg, iddes jag inte ta reda på — jag klagar ju så mycket. Det är ju inte första gången jag fått ändra våra planer på grund av att personalen inte kommer när de ska. Vi förmodas säkerligen inte ha något socialt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar