NÅGOT VAL HAR MAN INTE,

 det gäller att hålla i hatten, och försöka hänga med i livets hinderlopp.
 För ögonblicket är det en raksträcka med bara små gupp, men snart svänger banan, och jag har inte en aning om vad som komma skall.

Det är tungt att veta att det bara är mig det hänger på, om Laura får den stimulans hon behöver. Jag har insett att kommunen tycker att de gör mer än nog om de ser till att uppfylla de lagstadgade lekamliga behoven. Om de åtminstone kunde uppfylla vad lagen anbefaller när det gäller anhörigstöd, skulle jag kanske orka försöka tänka ut något.
 Det är inte så enkelt som att titta på gamla foton och prata minnen — i all synnerhet inte när man som Laura bär på en hel del tråkiga minnen. 


I tre dagar har jag tänkt att jag skulle komma ifrån en stund, för att komma ut i trädgården och plocka frukt. Men hemtjänst har strulat till det varje dag. Nu hoppas jag att det ska funka i dag, så jag hinner rädda en del av skörden innan den ramlar av.