DUNK, DUNK,

strax före klockan ett, vaknar jag av att Laura slår på något — förmodligen på sänggrinden. Se’n ropar hon, inte det lågmälda Virginia, som hon gjort på sista tiden, utan ett mycket mer uppfordrande rop. När jag kommer ner till henne, sitter hon i sängen, och säger att hon suttit och ropat se’n klockan sex. Även nu talar hon om människor som sagt något till henne — men jag får aldrig klart för mig vad. Jag sätter mig ned och vi pratar en stund, när jag ska till att gå, frågar hon vad jag heter. När jag talar om att jag är hennes dotter, säger hon bara “oh, förmodligen blir hon lite generad över att inte ha känt igen mig. Men vi enas om att det är svårt att se vem man talar med, när det är så svag belysning.
Dagen har varit bra, tjejerna som var här för att duscha henne var nog ovanligt bra. Dessutom torkade de upp efter sig — det är första gången. I går vägrade mor att vila middag, men i dag gick det utan protester, fast hon ville kliva upp efter en halvtimme.