"DET ÄR MYCKET

som ändrar sig i böckerna medan vi sover”, säger Laura, när jag frågar om vi ska lägga oss. Det är inte första gången, men det var rätt länge sen nu, som hon påstod att texten i tidningen ändrade sig från gång till annan.

Jag tittar på min mor, medan vi äter och försöker komma ihåg hur det var — innan hon blev dement. Det är svårt att förstå hur den handlingskraftiga och debattglada Laura, har blivit ängslig och oföretagsam. Och när jag ser hur hon använder fingrarna för att peta upp maten på gaffeln, är det också svårt att tro att det är samma Laura, som en gång var så noga med bordskicket.
Men jag kan tänka mig att det  måste vara ännu svårare för Laura, att få ihop då och nu. Bitar fattas för henne, och andra bitar har ändrat form — vem skulle inte bli förvirrad i den situationen.

Även om hon aldrig legat och vilat de två timmarna som sköterskorna vill att hon ska ligga, så lägger hon sig utan att protestera nu. I går när jag frågade om hon tyckte det var dags att lägga sig, sa hon att det var väl bäst att göra det eftersom hon blivit ålagd att vila. Det mindes hon.