JAG TAPPADE SNART RÄKNINGEN

på hur många gånger jag fiskade upp mors täcke och filtar från golvet i natt.

När jag kom in till henne i morse, låg allt ånyo på golvet, hon frös och försökte svepa in sig i draglakanet. Jag fick dåligt samvete, för allt jag vet kan hon ha frusit ända sedan klockan fyra i morse, som var sista gången jag bredde på henne. Sedan somnade jag och sov så djupt, så jag missade säkert att hon ropade på mig.

Laura motsatte sig det mesta, och lite till, under morgontoaletten,  och var allmänt oförskämd. Trött och med värk, tycker jag inte att det är så underligt. Förmodligen gick det så bra som det ändå gick, tack vare att en av tjänstarna var bra. När de gick, var mor idel solsken, och tackade till och med för hjälpen.

ÄNNU EN TIDIG MORGON

med frukost på sängen. Som så ofta är Laura förvirrad när hon vaknar, är övertygad om att hon har försummat något. Undrar om hon inte borde vara på arbetet. Vet inte var hon är, och hur hon hamnat där.

Under frukosten återvänder hennes goda humör – vi talar om konstnärerna som var aktiva i början av 1900-talet, och konstaterar att det var oerhört tragiskt att många av dem dog i första världskriget. Vi tittar i konstböcker och lämnar kriget bakom oss. Efter en stund förstår jag att kriget finns kvar i mors tankar, hon citerar delar av verser om unga män som med gevär drog ut i världen. Ofta fungerar hennes minne så, ett ord eller en företeelse fastnar, och hon kan upprepa dem långa stunder, eller väva in dem i ett obegripligt samtal, med någon av sina osynliga vänner.

När man varken vet var man är – eller varför man är där man är, tycker jag att det är förståeligt att man blir irriterad på dem som med klämkäcka tillrop, försöker ta ifrån en kläderna och vänder och vrider på den stela och ömma kroppen.

”Ni far fram som vikingaskepp, med mig”, sa hon åt dem i dag.

När jag hörde att de började med de vanliga frågorna: ”vilka språk kan du?, vad heter katten?, vart (sic) har du bott?” så gick jag in och satte mig i salen, för att fungera som våt filt. Jag anta’r att de tror att de stimulerar hennes minne – men jag märker ju att hon bara blir ännu mer förvirrad, när hon inte kan (eller möjligtvis vill) svara på deras frågor. Antingen svarar hon inte alls, eller också hugger hon till med vad som helst.

I vår kommun har man nog inte riktigt fattat vad det innebär att stimulera en dement person – på dennes vilkor. När jag, för snart två år sedan, frågade vad de hade att erbjuda, så var det bara Jularbo, och att laga mat tillsammans i en grupp, man kunde erbjuda. Kanske har något mer tillkommit, men som persona non grata, aktar man sig noga för att informera mig om vad som händer i kommunen.

Jag tipsade en av cheferna om vad jag tyckte skulle vara lämpligt att erbjuda de dementa och deras anhöriga, men fick bara det vanliga småleendet till svar.

Nu har mor somnat i sin stol, hon ser rätt sammanbiten ut, men jag hoppas att hon får den sömn hon behöver – och helst med glada drömmar.

Två kors i taket kan jag rista in. En av tjejerna som nattade mor i går, frågade efter en sopborste, för hon hade rivit ned en blomkruka. Att det alltid står en sopborste därinne hade hon missat. Liksom ingen av de rätt så bra tjejerna, kom på tanken att ta med sig den begagnade blöjan när de gick.

Lisa som var här i morse, missade även hon sopborsten, och frågade efter den, sopade sedan runt hela sängen! Jag tror det var första gången det skedde, på snart två år.

VILKEN TUR

att jag var för trött för att handla i morse. Mor vaknade vid den tiden jag borde ha varit på Konsum. Hon var otålig och tyckte att det var mycket otillfredsställande att inte få komma upp omgående

Jag som inte är på mitt allra soligaste humör i dag, har klarat av den åtekommande hopviknings- och upp-plocknings proceduren, allt under det jag muttrat saker som inte passar sig att skriva här. Nu samlar jag mig för att orka-vilja-idas sopa golvet och torka bort fläckar från möbler och fönsterbräden.

Efter att inte ha tittat på TV på ett par år, har jag tagit mig för med att uttnyttja Svt-play och har två kvällar i rad tittat på Rapport, som helt passande haft inslag om den usla åldringsvården. Det förvånar mig inte det minsta att massor av tittare hör av sig för att få berätta sin historia. Vi är många som känner oss förfördelade och har ett behov av att få ”prata av oss”. Fast jag måste erkänna att jag inte har stort hopp om att det ska leda till någon förbättring. I alla fall inte nu, när vi behöver allt stöd och hjälp vi kan få.

”HAR NI INGET SINNE FÖR

hur en människa är skapt", frågar Laura, vid påklädningen. Jag ser inte vad som händer, men förstår av samtalet att Lauras huvud fastnat i tröjan, när Lone oförsiktigt trär den över mors huvud. Gittan räddar situationen, genom att tala i normal samtalston, och tydligen lirka på tröjan.

Till middagsvilan kommer Karin, som jag verkligen saknat på sistone, och Sanna som även hon är bra. Karin blev arbetslös till årsskiftet, och blir bara inkallad vid behov. Det är tydligen rätt många som är timanställda.

Hade jag råd skulle jag omgående anställa Karin.

Det har inte varit några större problem med maten på sistone, men i dag blev Laura arg på mig när jag ”beskyllde” henne för att spotta ut maten. Förhoppningsvis var det en enstaka händelse.

För tillfället tycker jag nog att Laura talar mer osammanhängande, eller kanske ska jag säga att jag inte alltid förstår vad hon menar. Det lönar sig inte att fråga vad hon menar, för jag får ändå inga riktiga svar, så jag svarar så gott jag kan, och våra samtal låter rätt bisarra. För vad kan jag annat än att säga att det kan hon göra senare, när hon säger: ” Jag har inte hunnit tala om för barnen att vi har en stödnäbb när vi sitter”.

VARJE MORGON

bestämmer jag mig för att ha överseende med folks bristande kunskaper och felsteg – jag ska skriva om det positiva.

Efter att ha grubblat en stund inser jag att det inte blir så mycket skrivet då.

Jo, i början av förra veckan, tackade Laura en tjänstare för att hon talade om att hon flyttade på mors ben, innan hon gjorde det.

För ögonblicket är det nog allt positivt jag kommer på. Dessutom hör jag till de tråkiga typer, som tycker att normalt folkvett inte är så mycket att ge sig levande över – jag tycker det är självklart att uppföra sig hyfsat, och tycker att det är genant när man berömmer det självklara. 

I dag tynade mina goda föresatser bort när jag hittade våta handdukar på byrån utanför duschen – en meter ifrån de räcken, där de bör hänga.

Och så tycker jag kanske inte att det räcker att plocka upp en blomkruka man rivit ned, det hör till att även sopa upp jorden.

Kanske får jag något positivt att skriva om sedan tjänstarna varit här.

”MY CHAIR IS ROBERESK,

det betyder att man trycker på en knapp så flyttar den sig.”

 Efter vilan skulle Laura till varje pris resa sig från rullstolen, hon behövde kissa. Hon ville inte kissa i blöjan, utan skulle kissa på golvet – om jag bara tryckte på en knapp samtidigt som jag öppnade en skåpdörr, då skulle det gå! Har jag sagt att min mor är mycket envis. Hon var mycket irriterad på mig som inte ville leta reda på den där knappen.

När hon senare skulle nattas, fnissade jag hysteriskt åt vad som sades i salen. Mor härmade tjejernas tonfall och dialekt, vilket naturligtvis inte fick dem att ändra på sitt bemötande.

”Tala normalt, låt inte så skitviktig”, fräste hon tillslut. Nej, det var inte snällt, men faktum är att deras beskäftiga och mycket snabba tal är väldigt svårt att förstå. Tyvärr uppfattar de inte budskapet, utan går på i ullstrumporna. 

”ÄR DET ALLDELES SÄKERT DET”

 Det måste vara fasansfullt att leva mitt i ett tomrum. "Det är svårt att vakna till något man inte vet", sa Laura i morse när hon vaknade, efter en orolig natt. Vad jag än sa, att jag bara skulle hämta handdukar, eller ringa efter hjälp, och snart skulle komma tillbaka, så frågade mor om det var alldeles säkert.

Medan vi väntade på tjejerna, frågade hon oupphörligen vem man kunde lita på – räknade upp namn på kända personer, personer vi känt, och sådan jag inte ens hört talas om – och Taj Mahal.

Nu, efter frukosten, har hon somnat i sin stol. Inte så underligt, med tanke på hur lite hon sovit i natt.