DUNK, DUNK,

strax före klockan ett, vaknar jag av att Laura slår på något — förmodligen på sänggrinden. Se’n ropar hon, inte det lågmälda Virginia, som hon gjort på sista tiden, utan ett mycket mer uppfordrande rop. När jag kommer ner till henne, sitter hon i sängen, och säger att hon suttit och ropat se’n klockan sex. Även nu talar hon om människor som sagt något till henne — men jag får aldrig klart för mig vad. Jag sätter mig ned och vi pratar en stund, när jag ska till att gå, frågar hon vad jag heter. När jag talar om att jag är hennes dotter, säger hon bara “oh, förmodligen blir hon lite generad över att inte ha känt igen mig. Men vi enas om att det är svårt att se vem man talar med, när det är så svag belysning.
Dagen har varit bra, tjejerna som var här för att duscha henne var nog ovanligt bra. Dessutom torkade de upp efter sig — det är första gången. I går vägrade mor att vila middag, men i dag gick det utan protester, fast hon ville kliva upp efter en halvtimme.

SOM JAG SAGT TIDIGARE

är rehab de enda jag litar på inom den så kallade omsorgen i vår by. De ringer eller mejlar, när de kommer på något som kan göra livet enklare för oss. De frågar om det passar oss att de kommer då och då. Och de kommer vid avtalad tid.
Nu har Laura fått en luftmadrass — inte en där luften cirkulerar med hjälp av en moter, för en sådan provade hon redan för ett par år sedan, men betackade sig efter en natt. Den här tycks vara bekvämare, och i tre dagar har hon vilat middag på den — utan att protestera alltför högljudt. Återstår att se hur det fungerar i längden.  Det kommer några tjejer och stjälper henne i säng, fortare än kvickt, på eftermiddagen. När de avlägsnat sig har jag fått hjälpa henne att hitta en bekvämare ställning, eftersom hon har legat som en korkskruv.  Naturligtvis kommer jag att få säga återbud, de dagar jag ska handla, eftersom jag inte klarar av att både uträtta ärenden och passa hemtjänstarna. 

Jag fortsätter att förundras över den enorma förbättringen i Lauras sinnestillstånd. Undanta’r man glömskan och den fläckvisa förvirringen, så är den största skillnaden mellan min nuvarande mamma och den den som var, att Laura inte längre kan småprata någon längre tid. Alla samtal dör ut tämligen snabbt, i brist på bränsle. 
Och just som jag sagt detta, ropar mor och säger att någon sagt åt henne att räkna till sextio. Det var rätt länge sedan hon talade om någon eller några som gav henne den sortens uppdrag. 

HÖR PÅ RADION

att cheferna inom äldreomsorgen ska få utbildning. Det var på tiden!

MISSVISANDE

Här lovar jag att bloggen ska handla om Laura, och så har det mer och mer blivit ett evigt gnölande om hemtjänstens brister och mina krämpor. Men allt hänger ju ihop (utom jag), och Lauras vardag är ju även min vardag. Och klarar jag inte av vardagen, så kommer Laura inte heller att göra  det. Skrämmande.
En sköterska och hemtjänstare var här och la’ om Lauras sår i dag — särskilt ett av trycksåren är väldigt fult. Vi gjorde upp att de skulle komma tillbaka i morgon för att Laura skulle lägga sig en stund på dagen — vi får väl se hur det går, att vila middag är inget som hon uppskattar.
Fick en liten gliring av Inga, när jag sa’ att såret var fult. “Vi skulle ju ha lagt om det i fredags” sa hon. Jag iddes inte svara.

ÄNNU EN GÅNG

har hemtjänstarna lyckats undvika att framföra ett meddelande. 
Med en huvudvärk som ger mig synrubbningar, insåg jag i morse att jag inte skulle klara av att ha hemtjänstare i huset, så jag ringde och talade om att vi inte ville ha dusch i dag, eftersom jag inte mådde bra.
Likväl står duschpatrullen utanför dörren klockan två!
Har vi landets sämsta hemtjänst, eller är det så här bedrövligt överallt?

NÄR SKA VI ÅKA HÄRIFRÅN,

 undrar mor. Jag talar om att vi bor här och att vi ska vara kvar hemma. Det tycker hon är skönt, men efter en stund frågar hon: "så vi ska inte åka härifrån?".
Jag ser på hennes ögon att hon har svårt att orientera sig. Men en liten stund senare läser hon tidningen och vi talar om det hon läser.
Snart är ännu en dag till ända, och jag känner mig lika försumlig som alltid, för att jag inte har orkat vara trevligare, inte kunnat komma på stimulerande samtalsämnen eller sysselsättningar.
Det känns som om jag snart brister — eller imploderar, är kanske troligare. Men jag vet ju att dagen går i repris i morgon — och jag är lika obrusten eller oimploderad då som nu.
Maten börjar ta slut, så nu hoppas jag att jag snart mår så bra att jag vågar lasta in mor, rullstol och turner i bilen och fara till affären.
m
Ett par av er har frågat när början av dagboken kommer på plats. Det dröjer! Jag har försökt, men det rör sig om många inlägg så jag inser att jag nog får vänta tills datorn, hemtjänst och jag fungerar. Om det någonsin kommer att inträffa samtidigt återstår att se.

HADE JAG BARA VETAT

att ”Att möta personer med demens” var den bästa av de tre böckerna jag lånade, hade jag väl börjat med den. Som det nu är har jag bara kommit till hälften av den, och är för dålig för att orka läsa mer än en sida åt gången.

Hemtjänst fortsätter att komplicera mitt liv. Jag kan inte handla om jag inte tar med mig mor, vilket rent fysiskt är tungt. Det betyder att jag kan inte handla när jag maten är slut, utan jag får vänta tills jag mår så pass bra, att jag tror att jag klarar av det utan att bli akut sjuk i affären, eller hemska tanke, när jag kör.

Men mitt i eländet är jag så glad och tacksam för att mor mår så bra — både fysiskt och psykiskt.
När jag läser om dementa personer, kan jag bara konstatera att så Lauras demens är inte särskilt uttalad. Med tanke på hur illa ställt det har varit, så är det nära nog ett mirakel. Visst händer det att hon tänker hälla ut kaffet på golvet, eller oroar sig för att hon inte har något hem — men det är övergående tillstånd, som väl kompenseras av de klara ögonblicken däremellan. 
Det kan vara svårt att förstå hur en människa som förefaller helt klar och medveten, i nästa stund säger eller gör något som vittnar om motsatsen. Men den svårigheten lever jag så gärna med!