kom en söt och mycket ung tjej från hemvården. Jag kände mig nog ungefär som en mamma som ska lämna sin unge på dagis första gången.
Apoteket tog en timme — man hinner med mycket socialt liv under tiden. Rörpularen var där, sa' att han snart kommer och avslutar arbetet. Det betyder att jag måste lägga på ett kol och städa, så det går att komma fram överallt där det finns vattenledningar. Ruskigt rädd för vad det kommer att kosta.
Birgitta B., var också där. Henne har jag hälsat på i alla år, och pratat över häcken — men jag känner ju henne inte alls. Det visar sig att vi är i exakt samma situation, hennes mor, som är jämnårig med Laura, tycks ha samma status som mor. Vad vi än sa', så visade sig att den andre hade det likadant. Jag tror att vi båda känner oss lättade över att ha funnit en olyckskamrat. Hon skulle ringa — träffas blir nog svårt, ingen av oss kan komma ifrån.
En och en halv timme var jag borta — det hade gått bra här hemma, även om mor blev lite orolig på slutet och ville att Jenny skulle ringa mig. Hon påstod att jag hade telefon, vilket jag ju inte har.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar