onsdag 12 mars 2014

VARJE GÅNG LIAM


har varit här, ligger avspärrningen på marken. Han lämnar bilen där, och går sista biten, men nog känns det som en demonstrativ missnöjesyttring. 
Hade det inte varit för att han inte gav sig i höstas, utan körde ända fram till huset, trots att han nästan fastnade i backen, så hade jag förmodligen låtit vägen vara öppen utom när den är bottenlös.
 
Jag hör hur tjejerna, som lägger mor till middagsvilan, frågar om hon vill ligga på rygg. Klart hon vill, då kan hon ju sätta sig upp. Jag rusar in och talar om att vitsen med vilan är att hon ska avlasta trycksåret i rumpan. Den ena av tjejerna har varit med här sedan början, och borde veta det.
Går in till mor, så snart tjejerna gått och hittar den ena kudden på en stol, och den andra, visserligen i sängen, men en bit bakom mors huvud. Laura är mycket tacksam för att få en kudde under huvudet!
Eftersom tjejerna kom nästan en halvtimme för sent, och de som hjälpte henne upp kom en kvart för tidigt, blev det en kort vila för mor, och inte mycket tid för mig att laga mat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar