ÄNNU EN LAPP

kom upp i salen i dag. 

INGEN 

AVSTÄLLNINGSPLATS, 

antika möbler tål inte vatten!

står det på den. Jag upptäckte nämligen en våt mugg på en gammal byrå — ringen den lämnade efter sig får jag inte bort. Nu har jag avlägsnat alla prydnadsföremål och foton, och lagt på en löpare, och mitt på byrån står ett rejält plakat. Deras läskunnighet tycks inte vara alltför god, så det återstår att se om skylten har någon verkan.

Jag blev både ledsen och arg, och förundras över hur lite vett vuxet folk har. Hur har de det hemma hos sig? Är det bara hos andra det inte spelar någon roll om man förstör, eller lever de med perstorpsskivor och plast?

 

Trött och ruggig stressade jag iväg till byn i morse — matinköpen gick tämligen snabbt och smärtfritt. Men både på apoteket och banken tog det mer tid än jag hade till mitt förfogande, så där stod jag och småhoppade, medan svetten lackade — för naturligtvis hade jag (som vanligt) alldeles för mycket kläder på mig.

Lättnaden var stor, när jag kom hem och såg att mor inte hade vaknat, så jag hann plocka in maten, men apoteksvarorna står kvar i bilen, för innan jag hann hämta dem, vaknade mor. Det betydde att jag glömde bort att stänga av vägen, och naturligtvis passade tjejerna på att köra fram till ytterdörren.

Det var inga höjdare till tjänstare, så Laura som var på gott humör när hon vaknade, blev tyst och tillknäppt (utom när hon högljutt protesterade mot deras behandling). De fick inte ta av henne nattkläderna och hon vägrade att borsta tänderna. Tack och lov återfann hon balansen så snart hon fått i sig lite frukost, även om det inte var mycket bevänt med aptiten. 

 

En grå dag, när jag inte får något ur  händerna.