nattar mor, och trots att mor är orolig går det hur bra som helst.
Men jag hinner inte mer än göra det bekvämt för mig i sängen, förrän mor ropar. Hon vill prata; alla andra är så duktiga och har så gott självförtroende, det är bara hon som inte kan något och som är osäker på sig själv. Vi har ett långt och bra samtal om självkänsla och olika människotyper. Till slut kommer vi överens om att fortsätta diskussionen i morgon, och sova nu. Laura tror inte att hon kan sova, men jag tänder en starkare lampa, och hon säger att hon ska försöka.
Ett par timmar senare är hon fortfarande vaken, men lugn — och nu på morgonen sover hon djupt. Hon var vaken för en stund sedan, men ville dra sig en stund, och nu reagerar hon inte när jag talar med henne.
När Laura befinner sig mellan sömn och vakenhet, kan jag ibland få en känsla av att hon är ovanligt klar.
Känns så otroligt fint och skönt att läsa andras berättelser om hur deras vardag är när man själv är i liknande situation
SvaraRaderavillacalifornia,
RaderaJag säger detsamma! Men det är lite skrämmande att tänka sig att det förmodligen finns massor med människor i vår situation, som inte orkar, vill eller kan nå ut, som vi gör.