INNAN TJÄNSTARNA KOMMER

försöker jag att komma ihåg att se till att allt finns, som ska finnas. Men skulle jag glömma det, kan jag ge mig på att det är en dag när Liam är här. I dag saknades både soppåsar och tvättlappar.

På tal om tvättlappar har jag insett att de blöta tvättlapparna som låg på handfatet i flera dagar, inte hamnade i tvätten, utan på ett rör under handfatet. Där skulle de få ligga till domedag, om jag inte flyttade dem — så det gjorde jag.

Läser just nu David Snowdons bok"Aging with Grace: What the Nun Study Teaches Us About Leading Longer, Healthier, and More Meaningful Lives". Sedan 1986 har han studerat nunnor (The Nun Study), för att förstå varför somliga får Alzheimer, medan andra lever till en hög ålder utan att drabbas.  En mycket intressant och lättläst bok, som jag gärna rekommenderar. Boken finns hos Bokus.

Två av de bästa tjejerna hjälper mor upp efter middagsvilan — det betyder att de kommer tillbaka till nattningen. Vilken lycka!

LAURA ÄR FORTSATT ÄMABEL,

hon svarar vänligt på fåniga frågor men tiger artigt när det blir för fånigt. De få gånger Liam fattar hennes ordvitsar, blir han barnsligt glad och berömmer henne som hon vore en hund som klarar av att sitta vackert. 

Det gläder mig när hon vaknar glad och klar, i dag har det suttit i hela dagen.

Vid nattningen var hon trött och en aning kinkig, men Karin vikarierar, och allt avlöper väl, trots att hon arbetar ihop med Lone.

Tyvärr var det sista passet för Karin  den här gången.

LAURA ÄR OPERSONLIGT FÖRBINDLIG

mot tjänstarna när hon är som klarast. Tackar för hjälpen, säger godnatt och bekräftar Liam, som aldrig kan få nog med bekräftelse.

 

När vi äntligen blir ensamma får vi en fin pratstund, men vi är båda trötta och bestämmer oss för att fortsätta samtalet i morgon. Så nu har jag ställt husets klockor och landat i sängen.

SÅ TRÖTT JAG BLIR —

inte så mycket, av att vika ihop saker och plocka upp — som att vara tvungen att göra det. I dag letade jag läänge efter mors långbyxor, de låg under allsköns pryttlar och filtar i rullstolen.

En begagnad kompress har legat på golvet ett par dagar, detta trots att tjänstarna ändå måste böja sig ned för att nå strömbrytaren och för att sticka en kontakt i vägguttaget. 

 Morgonens tjejer var bra, så naturligtvis får jag dåligt samvete när jag klagar just i dag!

Vädret är strålande — håll en tumme, eller två, för att tjejerna kommer i tid, till middagsvilan, och jag hinner ut en sväng.

MOR VAR TRÖTT I MORSE,

så trött, att hon var knäpptyst medan tjejerna hjälpte henne. Det var sansade tjejer, så jag lämnade dem och passade på att packa in utebelysningen, som har legat som en spagettiportion ända sedan jag plockade in den i februari. Inget svårt jobb, men tidsödande och tålamodsbefrämjande.

När Laura fått kläderna på sig, var hon helt frånvarande, och fick ligga kvar i sängen. Vi gjorde upp att jag skulle ringa när vi behövde hjälp  jag sa uttryckligen att ingen skulle komma vid de vanliga tiderna. Tror nå'n att det hjälpte‽ Klockan tre stod två redobogna tjänstare utanför dörren. Men det hörde inte jag, så jag larmade en stund senare, när mor var pigg och ville komma upp. Halv fem stod ett annat par på trappan för att hjälpa mor upp! De måtte aldrig tala med varandra.

 

För ett par dagar sedan skickade sköterskan med ett par flaskor näringsdryck till mor. Jag gav mor en slurk, hon drack den snällt, men sa: "I prefer coffee". Jag förstår henne, alla näringsdrycker jag smakat, är ju sällsynt osmakliga. Nästa dag gav jag henne en ny slurk — hon tog en klunk, sköt den ifrån sig med ett ord: "ekelhaft".

SPRÅNGFIKA

är inget jag gillar — men ibland har jag inget val, om jag vill ha mitt te.

Tjänstarna, som skulle hjälpa  mor till sängen, kom nästan en halvtimme för sent. Tjejer som förde ett privatsamtal, och lite förstrött klämde in ett jaha, eller jasså, när mor sa något. 

För mig betydde den sena ankomsten att jag fick dricka mitt te medan jag lagade mat.

 

Nästan alla tjänstare lämnar mors tandborste med huvudet nedåt i en vattenfylld mugg — är det något de lärt sig, eller något de tror är bra. Jag som lärt mig att låta tandborsten torka mellan varven tycker inte att det känns fräscht att låta en skitig tandborste stå i tveksamt rent vatten i en mugg som aldrig rengörs (inte av tjänstarna i alla fall). Har försökt hitta information om alcaligenes viscolactis på nätet, men blir inte så värst upplyst.

LAURA VAR MYCKET TÅLMODIG

under morgonbestyren, men när Nora upprepat Laura ett antal gånger i varje mening, bad Laura henne hövligt att inte säga Laura så ofta. Nora som inte fattade vad hon menade, frågade då vad hon ville heta i stället. Mor mumlade något som jag inte uppfattade — och Nora fortsatte att slå rekord  i upprepande av hennes förnamn.

Jag som var husligt kladdig om händerna, brydde mig inte om att rycka in. Men så kommer den andra tjänstaren ut för att låna en sax och jag kunde inte låta bli att förklara att mor inte har något emot sitt namn — det hon vänder sig emot är oskicket att klämma in förnamnet i varenda mening. Tjejen såg rätt sur ut, när hon tog saxen och gick (skulle inte kommunen kunna investera i saxar åt personalen — åtminstone åt sköterskorna). Men det blev förunderligt tyst i salen. Jag kan tänka mig att Teresa medelst teckenspråk, uppmärksammade de andra på att de var avlyssnade. Mamma-monitorn står helt öppet bredvid sängen, alla borde känna till den, och de flesta måste ha hört samtal i salen, när de haft ärenden till köket. 

JAG TRODDE I MIN ENFALD,

att om jag varje dag lade tillbaka allting på dess rätta platser, så skulle det så småningom sjunka in hos tjänstarna, och de skulle sluta släppa saker där de går och står. Men nej, det kan jag nog, efter i det närmaste två år, sluta hoppas på. Det är lika orealistiskt som att tro att socialnämnden ska svara på brev som de fick i september -12, eller att jag ska få veta om min ansökan om städning blir beviljad eller får avslag — en ansökan från juni -12.

Det skulle ju underlätta för tjänstarna om de kunde hitta tvålen, tandborsten och toapappret, som ofta hamnar underst i en hög. De flesta löser det genom att inte använda tvål eller tandkräm, och saknar de toapapper, kommer de springande och frågar efter nytt.

SÅ BRA DET SKULLE VARA

om tjänstarna berättade när mors nattkläder eller lakan är trasiga, så att jag kan ta fram nya kläder eller lakan. I dag upptäckte jag den trasiga nattröjan när jag vek ihop kläderna — det är säkert Laura som ägnat sig åt att göra ett hål större — hade jag inte sett det, skulle det förmodligen ha resulterat i att mor fortsatt sitt destruktiva arbete kommande natt. 

Samma sak är det med kläder som behöver tvättas, en del av tjejerna lägger kläderna i tvätten och talar om det, men andra gånger är det tack vare mitt luktsinne som jag förstår att det är dags att tvätta.

Mor vaknade tidigt och ville ha hjälp att komma upp eftersom hon hade en tid på sjukhuset. Hon trodde mig tillslut, när jag sa att så inte var fallet. Nu har jag lärt mig att inte ringa alltför snart på tjänstarna, eftersom Laura ofta somnar om, och då är det inte lyckat om det kommer folk som börjar med hennes morgontoalett. I dag tog det inte lång stund innan  hon sov djupt igen.

Morgonens tjänstare var mer intresserade av sitt privatsamtal, än av mor, så det var bara att gå in och sätta sig i salen.

Nu håller jag tummarna för att vi ska få bra folk till dagens sista två besök.

 

Vid frukosten frågade mor plötsligt vad pil heter på tyska — det blev jag tvungen att slå upp för att kunna berätta att det heter pfeil, och genast bokstaverade hon ordet, för att vara säker på att hon uppfattat det rätt.

 

När jag kom tillbaka efter att ha hämtat posten, tecknade mor åt mig att jag skulle komma till henne, men vara tyst. Det är någon som lyssnar till vårt samtal. Jag försäkrar henne att så inte är fallet — vi är ensamma i vårt hus, och släpper bara in utvalda vänner (och så hemsökelsepersonalen förstås, men det säger jag inte). Laura bara småler överseende, och säger att det vet jag inte något om. 

Det förefaller som hon får mer av den sortens tankar när hon är ensam. Så länge jag finns inom synhåll tycks hon ha lättare för att vara närvarande i nuet. Allra bäst är det ju om jag lyckas hålla igång ett intressant samtal.

Jag önskar att det funnes stimulerande aktiviteter som hon kunde delta i. 

INTE BARA MOR BLIR GLAD

och harmonisk när vi har turen att få bra tjänstare. Också jag tycker att det är trevligt att träffa vänliga människor som inte sätter mitt blod i svallning. Det är skönt att låta den inneboende satmaran få koppla av ibland.

En av morgonens bra tjejer dök upp här på kvällen — och vi kom att diskutera delade turer. En gång i veckan och på helger får våra tjänstare stå ut med dem. För oss är det ju trevligt när det är bra tjänstare som återkommer — vilket mer sällan är fallet.

TVÅ RÄTT SÅ BRA TJEJER

hjälper mor med morgonbestyren. Därmed inte sagt att de är bra på att vika ihop kläder och filtar. Jag hör hur mor säger åt den ena att lägga den ordentligt — förmodligen gäller det filten hon haft över sig. 

"Ja", säger tjejen.

"Ordentligt, var det", säger mor, nu med höjd röst.

"Ja, ordentligt", hör jag hur tjänstaren säger.

"Det var inte alltför ordentligt", kommer det nu från mor.

Det känns lite trist att inte kunna låta Laura klara av sitt ätande helt på egen hand, så till fikat provar jag med att sätta fram hela smörgåsen, som jag delat i frimärksstora bitar. Genast trycker hon in tre bitar på en gång, innan jag hinner flytta på fatet. Hon ser ut som en hamster, när hon ska försöka få ned allt hon har i munnen. Jag får portionera ut maten även i framtiden.

ATT LAURA SKULLE VAKNA TIDIGT,

just som jag hade ställt mig i duschen, hade jag inte räknat med. Hon var på sitt allra soligaste humör och ville ha kaffe. Jag skyndade fram och tillbaka mellan salen och köket, när mor säger åt mig att inte stressa, hon har inte bråttom. Vår frukost blir glad och lugn — men i köket väntar nu allt, som jag hade tänkt göra innan mor vaknade. Kanske somnar hon om, hon ser trött ut, och läser inte i tidningen som hon bad om. 
Det är ingen idé att ringa efter flickorna än, då kommer hon förmodligen bara att sitta i sin stol och sova. Men det vore ju bra, om vi redan nu, kunde börja våra dagar lite tidigare, med tanke på sommartiden som vi snart måste anpassa oss till. 

EFTER MIDDAGSVILAN

kom jag in i salen i rätt tid för att rädda en prydnadskudde från att kilas in under mors ben. Jag föreslog att tjänstaren skulle använda riskudden som är avsedd för ändamålet.

Det är väl inte så kul för tjänstarna att hjälpa till i ett hem där någon (i det här fallet jag), har en bestämd uppfattning om hur det ska vara. Att sköta en ensamstående person, där man får arbeta efter eget huvud, måste vara betydligt enklare. Eller åtminstone ett hem där den äkta hälften bara är tacksam över att någon kommer och hjälper till. Kanske var det därför kommunen försökte manövrera ut mig, genom att tillsätta en god man — men den gubben gick inte. De arma liven får dras med mig.

 

Som vanligt var mor god och glad ända till tjejerna kom för att natta henne — först var hon bara tyst, svarade inte ens på tilltal, men rätt som det var hörde jag hur hon höjde rösten och sa: "jävla ungar". Inte utan att jag också skulle vilja dra till med något liknande ibland. När jag sen kom för att natta henne, var hon arg. Hon ville inte ha sina ögondroppar och var mycket fåordig. Lite tinade hon upp, men tonfallet i hennes "good night, love", lät mer som "dra åt skogen".

JAG HOPPAS ATT MORGONENS

tjänstare, får sina fiskar varma, av de två som jag bad städa duschen, när de kom, på eftermiddagen, för att lägga mor. Så snyggt har det aldrig varit i duschen förut. Att moppen lämnades med huvudet i en våt hink, och att det låg begagnade kompresser på golvet är en annan femma.

TREDJE FREDAGEN I RAD MED LIAM,

är det inget slut på eländet. Jag står vid fönstret och ser hur både han och Sigrid kliver över avspärrningen, sen vänder han sig om och lägger ned den på marken! Jag passade naturligtvis på att sätta upp den, när jag  hämtade tidningen. Kommer upp lagom för att höra hur tjänstarna bönar och ber att Laura ska vara mer samarbetsvillig. Eftersom hon inte gillar någon av dem, talar de för döva öron.

Jag ryser när jag hör deras infantila tilltal.

Så har de äntligen gått och jag tittar in i duschen, där ljuset lyser och det ligger avföring på golvet.

Sköterskan kommer ut i köket till mig för att föreslå annan smärtstillande medicin än den hon har. Jag har talat med flera läkare som inte anser att plåster mot smärtan är något för Laura. Får väl ringa till Elisabeth igen, och diskutera saken — så kan jag i alla fall säga att vi har diskuterat det — igen.

Nu ska jag städa salen — det ser för bedrövligt ut där.

DET POSITIVA

som jag efter lite grunnande kom på, var att handfatet på toa hålls något så när rent, sedan jag skrev en skylt om saken. Att bära ut stinkande blöjor är de sämre på.

Nu har jag torkat upp vatten från ett sjöblött golv, och flyttat på mor, så att hennes fötter inte sitter fast i grinden. Det var två trista tjejer som förde ett privat samtal, och inte brydde sig om att lyssna på vad Laura sa, så jag gick in och satte mig. Det är säkert inte uppskattat — men det hjälper. 

Det ska bli skönt att sova.

I SAMMA STUND

som jag satte mig med en kopp te, vaknade Laura och ropade på mig. Hon behövde komma upp omgående, för hon hade lovat att anmäla sig, någonstans, och redogöra för sitt hälsotillstånd. Därefter skulle vi ju gå på teater. Hon blev rysligt besviken när jag förklarade att jag inte kunde skaka fram en teater — det besöket hade hon verkligen sett fram emot.

Eva, den nya sköterskan, kom innan tjejerna kom, hon skulle fylla i ett formulär om Lauras fysiska och psykiska status. Nu fick jag ett rätt gott intryck av henne.

Innan tjejerna gick var mor så trött att hon nätt och jämt svarade på tilltal, men nu — efter lite frukost, som slank ned utan problem — är hon både vaken och tämligen klar.

Att "läsa" tidningen gick snabbt i dag. Efter några minuter sköt hon den åt sidan. Det händer ibland att det ser ut som om hon läser i den, men oftast är hon inte särskilt intresserad — och jag undrar vad jag kan göra för att sysselsätta henne.

LATSMOCKORNA

som, häromdagen, hjälpte mor till sängen för middagsvilan, brydde sig inte om att kolla om blöjan behövde bytas — detta trots att det stank urin. Det var inte förta gången — och det förefaller som om det alltid är samma tjänstare som rusar in och ut, och klarar av läggningen på under fyra minuter.

Då är det en sådan lättnad när det kommer två bra tjejer morgonen därpå, och allt flyter på under trevligt småprat. Det ger en skön mjukstart, där effekten sitter i hela dagen.

Inte ens det faktum att jag, senare på dagen, ser baklyktorna på tjänstarnas bil när jag kommer ned efter att ha tömt tvättmaskinen, retar upp mig. Sätter mig och läser tills de kommer en halvtimme senare — på avtalad tid.

 

"Jag kommunicerar alltså är jag", säger Laura, och faktum är att vi kommunicerar alldeles utmärkt. Laura tycks ha kläm på när hon kom till Sverige, kan tala om hur länge sedan det var, och vilka känslor atlantresorna genererade. Det fyller mig med glädje, men också med en, kanske orealistisk, känsla av att om jag bara kan initiera rätt samtalsämnen, och hålla dem vid liv, så skulle mor kunna behålla de intellektuella färdigheter hon har kvar.

"HA INTE SÅ JÄVLA BRÅTTOM

och tala en i taget", vrålade mor åt Liam och Nora (ingen bra kombination). 

Mor var glad och harmonisk ända tills de kom för att natta henne. När de gått, grät hon och det tog en bra stund innan hon samlat sig, och kunde tänka sig att försöka sova.

ÅSYNEN AV LIAM

ger mig en klump i magen. Nu igen — han duschade mor förra veckan, och har sedan dess sprungit här stup i kvarten, jag inser dessutom att jag glömt plocka fram skurtrasor, som han tjatade om förra fredagen. Tanken att vi kunde drabbas av honom två fredagar i rad hade jag förträngt.

Mor bara kvider, och svarar inte på tilltal, men så snart vi blir ensamma börjar hon tala, hon hoppas bland annat att jag inte blev störd av människorna som var här. 

Jo, jag blev nog rätt störd, tittade in i salen, men vände snabbt eftersom jag insåg att det krävs en rejäl insats för att snygga till där. 

I duschen hittar jag en mopp med moppändan nedåt i en våt hink. I duschen snyggade Liam inte alls till — han nöjde sig med att torka golvet utanför köksdörren. Kanske för att kunna lyssna till mitt telefonsamtal, vilket var tämligen ointressant.

"NATTEN FALLER INTE PÅ,

den ramlar över mig", sa Laura i natt när vi satt och talades vid. Klockan tre ropade hon på mig, hon behövde hjälp att komma ur sängen för att komma till arbetet. Att hon inte längre hade ett arbete att gå till, trodde hon egentligen inte på, men när vi samtalat en stund, sade hon sig vara villig att försöka sova. Med en spinnande katt i famnen tror jag att hon somnade hon rätt snart, jag hörde i alla fall inte något mer från henne — inte förrän hon vaknade ovanligt tidigt och ville upp.

 

När jag hörde att Liam och Maj-Britt diskuterade bilmärken, medan de hjälpte mor, bet jag ihop, tog en bok och gick in till dem. Med en bok att läsa, behöver jag ju inte dras in i ett samtal. Som vanligt hade det åsyftad verkan — privatsnacket dog ut.

Mor sover i sin stol och jag ska gå in och städa efter hemtjänsten, jag såg att ett tvättfat stod kvar i fönstret...

 

I natt ansträngde jag mig för att komma på något positivt att säga om folket som ränner här. Jag kom på en sak — men har redan glömt vad det var.

VARJE GÅNG LIAM

har varit här, ligger avspärrningen på marken. Han lämnar bilen där, och går sista biten, men nog känns det som en demonstrativ missnöjesyttring. 

Hade det inte varit för att han inte gav sig i höstas, utan körde ända fram till huset, trots att han nästan fastnade i backen, så hade jag förmodligen låtit vägen vara öppen utom när den är bottenlös.

 

Jag hör hur tjejerna, som lägger mor till middagsvilan, frågar om hon vill ligga på rygg. Klart hon vill, då kan hon ju sätta sig upp. Jag rusar in och talar om att vitsen med vilan är att hon ska avlasta trycksåret i rumpan. Den ena av tjejerna har varit med här sedan början, och borde veta det.

Går in till mor, så snart tjejerna gått och hittar den ena kudden på en stol, och den andra, visserligen i sängen, men en bit bakom mors huvud. Laura är mycket tacksam för att få en kudde under huvudet!

Eftersom tjejerna kom nästan en halvtimme för sent, och de som hjälpte henne upp kom en kvart för tidigt, blev det en kort vila för mor, och inte mycket tid för mig att laga mat.

DEN NYA SKÖTERSKAN

tycks inte vara en bit bättre än den gamla, när det kommer till att sladdra. Det var glammigt värre i morse, när hon var här, och hon och tjejerna förde ett privatsamtal över huvudet på mor. 

Ändå var Laura förvånandsvärt samarbetsvillig, om man bortser från att hon gör narr av dem — och nyper dem. Det som tjejerna kallar att nypas, och när de säger ifrån, låter de som barnsköterskor som talar med en ettåring.

Jag har insett att om jag slutar att göra henne illa, när hon grabbar tag i mig, så slappnar hon snabbt av, och jag kan fortsätta med att vända henne, eller vad jag nu gjorde.

Nog tycker jag det händer rätt ofta att man, när man måste göra en person illa, säger att de kan hålla i någon så hårt de bara kan. Och jag vet själv att när jag gjort mig illa, så har det hjälpt att för en kort stund få hugga tag i en person, tills den akuta smärtan gått över.

 

När Laura och jag är ensamma har vi det bra, just nu är hon harmonisk och ofta relativt klar.

 

Funderar på om jag skulle erbjuda kommunen kurser i att vika ihop filtar och kläder. Jag har insett att jag får vara tacksam om textilierna hamnar på en säng och inte på ett bord eller golvet.  Men jag kan inte för mitt liv förstå varför de inte kan plocka upp sådant de tappar (eller släpper?) på golvet — inte ens sitt eget godis, plockar de upp.

Och när de lyckas riva ned bandet som stänger av vägen, så låter de den bara ligga kvar på marken.

 

Man kunde ju tycka att det skulle vara karaktärsdanande att drabbas av hemtjänsten fyra gånger om dagen — men den sorgliga sanningen är att jag blir grinigare för var dag som går.

KAN INTE FÖRSTÅ

vad det är för ljud som kommer från Laura — jag vet ju att hon varken har tidningar eller böcker i sin närhet, ändå låter det som hon river sönder något.

Det är blöjan som ligger i luddiga drivor på matbordet. När jag avlägsnat alla drivorna från bordet, ser jag att en hel del av dem har fastnat på mig — jag ser ut som något som hör hemma i en julskyltning.

I morse sov mor länge, och när hon väl blivit tvättad var hon inte var kontaktbar. Hon sov en dryg timme och vaknade pigg och glad.

SKÖN STOL, FILT, BÖCKER

och dator. Allt stod färdigt innanför köksdörren, för att jag skulle kunna flytta ut i solen, så snart mor kommit till ro för sin middagsvila, och jag stoppat in brownies och potatisgratäng i ugnen. 

Exakt i samma stund som jag öppnade dörren, gick solen i moln. Är man friskluftsfanatiker, så låter man sig inte hindras av en sådan bagatell — men nog hade det varit skönare om solen hade velat lysa på mig.

 

Medan jag diskade efter middagen, höll mor en föreläsning för sina osynliga föreningskamrater, med efterföljande sammankomst, där hon  gav ordet till hågade talare.

 

Det blev ett gott slut på dagen; Karin, som inte varit här på ett par månader, hjälpte oss vid dagens två sista besök. Laura började sätta sig på tvären när nattkläderna skulle på, men efter bara ett par minuter, samtalade hon lugnt med Karin medan kläderna byttes och hon blev tvättad.

PLASK, PLASK,

ljudet är välbekant, även om det nu var rätt länge sedan Laura hällde ut sin dryck på golvet. Jag trodde att jag skulle våga lägga ifrån mig ett par saker på diskbänken, men Laura var för snabb för mig. Nu fyller jag aldrig Lauras glas mer än knappt halvfull, eftersom jag vet vad som kan hända, så det var inte så värst mycket jag behövde torka upp — men jag blev ändå sur, och sa åt mor att det var bra onödigt att göra så. Först blev hon också sur, men efter ett par minuter bad hon om ursäkt, och sa att det inte skulle hända igen.

Morgontoaletten gick smärtfritt, med två rätt så bra tjejer, även om Laura inte kunde motstå att härma deras sätt att tala. De talar snabbt och i diskanten, men inte barnspråk — tack och lov.

Och inte nedlåtande som Liam — i går skulle trycksåret läggas om, och han förklarade att hon hade ett "hål i baken". Naturligtvis frågade Laura vem som gjort det, och den knölen svarade "du". Det fick mor att bli topp tunnor rasande, och hon beskyllde Liam för att ha gjort det. Då började han ett långt och invecklat samtal i docerande ton för att förklara att om man sitter på samma sätt, kan man få sår i baken, och dem måste man sköta... 

Laura klippte snabbt av hans flöde genom att säga:

"Mästra mig inte, jag kan allt om trycksår."

DET VAR JU BRA ATT JAG PLOCKADE UNDAN

för vi drabbades av Liam även i dag. 

Kanske kan mor få lite pli på honom, "häng upp den där", röt hon åt Liam, när han lät en handduk ligga kvar på sängen. 

"Ja", sa Liam, och lät den ligga kvar.

"Häng upp den NU!", sa Laura, ett tonläge högre.

En gång till fick hon säga till, men sedan gav han sig, och hängde snällt upp handduken.

Så ber han mig om en skurtrasa, jag trodde att jag lämnat en framme, när jag tvättade de andra — men tydligen slank alla med i tvätten. Innan han gick påpekade han att jag skulle skaffa städprylar till nästa fredag.

När han gått, ser jag att det finns både skurtrasa och mopp i duschen. 

Jag blir så trött att jag bara vill gråta.

 

Roligare att en av tjejerna från rehab tittade in, för att se att alla hjälpmedel fungerar. Eftersom rehabtjejerna är de enda som går att tala med, föreslog jag att de skulle skaffa sådana där stora filttofflor, som man kan kliva i med skorna på. De brukar finnas på fjällhotell, och liknande anläggningar där man inte vill ha in folk med pjäxor och grova skor. 

Hon sa att hon skulle framföra det till chefen — jag kunde inte låta bli att skratta, och säga att hon kanske inte skulle säga vem som föreslagit det. Hon skrattade också, men sa att man väl måste få säga saker — varvid jag påpekade att det var just det jag har gjort.

ALLT SOM KAN VARA AV INTRESSE

för den sjukligt nyfikne Liam, är avlägsnat. Mediciner, kanyler, brev och räkningar, det finns inget som är för obetydligt för att han ska lägga märke till det. Ringer telefonen när han är här, får jag vakta min tunga — han gör sig märkligt många ärenden i min närhet då.

Nu hoppas jag innerligt att vi slipper honom i dag eftersom han har varit här flera gånger de sista dagarna, och han duschade mor förra fredagen. 

Lauras dräpande repliker, av vilka han missar de flesta, får mig visserligen att fnissa, men när folket gått, är jag alldeles för trött för att skriva ned vad som hänt.

"MAN UNDRAR VARFÖR MAN BLIVIT TILL

dagens stilleben 

och hur tankar uppstår. Det är nästan kusligt att tänka på — man får inte tänka för högt och för hett." 

Bara vi blir av med tjänstarna och mor får sitt kaffe, så är ordningen återställd. I alla fall för det mesta — har det varit någon av de värsta typerna här, så kan det ta en stund innan mor återfår balansen och vi kan ägna oss åt "varifrån och varthän".

I dag undrade mor stillsamt hur många bra dagar vi skulle ha i dag. Det var Liam som lyckades klämma in "ha en bra dag", fyra eller fem gånger innan han dunstade.

På DN:s insidan, läser jag om en ny modell för demensvården som kan öka livskvaliteten. Jag hoppas att den inte når vår kommun, så länge jag är beroende av hemtjänsten. Den går ut på att man ska dricka kaffe med vårdpersonalen var fjortonde dag, och träffa andra anhöriga och dementa. Vi som inte kan bli av med tjänstarna fort nog varje dag, betackar oss för den modellen! 

TVÅ AV DE BÄSTA TJÄNSTARNA

nattar mor, och trots att mor är orolig går det hur bra som helst.

Men jag hinner inte mer än göra det bekvämt för mig i sängen, förrän mor ropar. Hon vill prata; alla andra är så duktiga och har så gott självförtroende, det är bara hon som inte kan något och som är osäker på sig själv. Vi har ett långt och bra samtal om självkänsla och olika människotyper. Till slut kommer vi överens om att fortsätta diskussionen i morgon, och sova nu. Laura tror inte att hon kan sova, men jag tänder en starkare lampa, och hon säger att hon ska försöka.

Ett par timmar senare är hon fortfarande vaken, men lugn — och nu på morgonen sover hon djupt. Hon var vaken för en stund sedan, men ville dra sig en stund, och nu reagerar hon inte när jag talar med henne. 

När Laura befinner sig mellan sömn och vakenhet, kan jag ibland få en känsla av att hon är ovanligt klar.

SÅ SNART TJEJERNA KOM

för att natta Laura, störtdök hennes humör. Hon blev mycket motspänstig och aggressiv. När jag sedan kom för att säga godnatt var hon ledsen, sa att ingen ville tala med henne de gick bara ifrån henne. Jag talade om att tjejerna bara kom för att hjälpa oss med rent praktiska saker, de är inte intresserade av att diskutera. Istället diskuterade vi en lång stund.

 Vid midnatt vaknade jag av mors upprörda tal, hon ville att polisen skulle komma omgående. Hon blev mycket upprörd då jag föreslog att vi skulle vänta till morgonen med att ringa efter polisen, någon tog ju våra saker. Det dröjde innan hon kunde slappna av och tala om något annat. Vi enades om att sova på var sitt håll, men det tog inte lång stund förrän hon började tala igen — men nu var det ett lugnare telefonsamtal.

Hon bad att få tala med doktor Bäck, som tydligen inte var i tjänst, så hon frågade om doktor Flod fanns där. Det gjorde han tydligen, för ett långt samtal utspann sig. Hon inledde med:

"Vad gör jag åt en hjärtinfarkt så här dags på dygnet"

Hon försäkrade läkaren att hennes infarkt inte berodde på vällevnad, och så fortsatte det en lång stund. Hade jag inte vetat bättre, skulle jag ha trott att det var ett autentiskt samtal.

 

Det var mycket prat, hela natten, med jämna mellanrum klagade hon över att hon frös, vilket inte var så konstigt eftersom hon lyckats få ned täcket på golvet, klätt av sig och gjort prydliga paket av kläderna.

 

Trots att hon varit vaken så mycket, vaknade hon en aning tidigare än vanligt, glad och pigg, dessutom mycket samarbetsvillig, trots smärtan, när jag vänder henne.

Micke och Isa kommer för att hjälpa till med morgontoaletten. Micke är en vänlig och omtänksam själ — men det räcker inte med en bra tjänstare.

På den sedvanliga frågan om hon sovit gott, mumlar Laura bara att hon är vaken. 

"Men du måste väl ha sovit i natt", säger Isa.

"Det gjorde jag väl, men det tänkte jag inte på", svarade Laura.

När jag hör Isas näbbiga tal, och hur mor blir mer och mer irriterad, går jag in och sätter mig i salen.

Mor ifrågasätter det mesta de gör, men får aldrig några svar. Istället säger de saker som "nu ska du ligga på rygg", eller "nu lyfter vi på benet".

Efter att flera gånger ha klagat över att de aldrig svarar på frågor, säger hon "varför svara ni inte på frågor, är inte mina frågor adekvata och relevanta?" 

"Det gör ont i ändan och anden", säger Laura när de tvättar henne.

Den nya sköterskan kommer för att lägga om såren, vilket inte gör situationen bättre — även hon verkar tafatt och oförmögen att bemöta Laura.

Så snart vi kom ut i köket blev mor idel solsken, och till och med uppskattade frukosten.

ÄNNU EN LAPP

kom upp i salen i dag. 

INGEN 

AVSTÄLLNINGSPLATS, 

antika möbler tål inte vatten!

står det på den. Jag upptäckte nämligen en våt mugg på en gammal byrå — ringen den lämnade efter sig får jag inte bort. Nu har jag avlägsnat alla prydnadsföremål och foton, och lagt på en löpare, och mitt på byrån står ett rejält plakat. Deras läskunnighet tycks inte vara alltför god, så det återstår att se om skylten har någon verkan.

Jag blev både ledsen och arg, och förundras över hur lite vett vuxet folk har. Hur har de det hemma hos sig? Är det bara hos andra det inte spelar någon roll om man förstör, eller lever de med perstorpsskivor och plast?

 

Trött och ruggig stressade jag iväg till byn i morse — matinköpen gick tämligen snabbt och smärtfritt. Men både på apoteket och banken tog det mer tid än jag hade till mitt förfogande, så där stod jag och småhoppade, medan svetten lackade — för naturligtvis hade jag (som vanligt) alldeles för mycket kläder på mig.

Lättnaden var stor, när jag kom hem och såg att mor inte hade vaknat, så jag hann plocka in maten, men apoteksvarorna står kvar i bilen, för innan jag hann hämta dem, vaknade mor. Det betydde att jag glömde bort att stänga av vägen, och naturligtvis passade tjejerna på att köra fram till ytterdörren.

Det var inga höjdare till tjänstare, så Laura som var på gott humör när hon vaknade, blev tyst och tillknäppt (utom när hon högljutt protesterade mot deras behandling). De fick inte ta av henne nattkläderna och hon vägrade att borsta tänderna. Tack och lov återfann hon balansen så snart hon fått i sig lite frukost, även om det inte var mycket bevänt med aptiten. 

 

En grå dag, när jag inte får något ur  händerna. 

VALET STOD MELLAN

 att läsa och dricka te, ta en promenad, plantera om krukväxter (för det somnade jag ifrån i går) eller sova, medan mor vilade. Det slutade med att jag fnattade runt och gjorde lite av varje, drack te medan jag planterade om och förberedde maten och försökte läsa mellan varven, men det blev det inte mycket bevänt med.

 Nej Anna, någon ny blomkruka har jag inte sett till, och ingen ursäkt heller — men det är ju helg, jag får väl avvakta några dagar, och se vad som händer. Själv har jag aldrig slagit sönder någon annans saker, men skulle jag riva ned en blomkruka skulle jag naturligtvis skaffa en ny, och förmodligen en på köpet med en växt i. Men som mor sa en gång, "They don't have any home training".
Har flera gånger fundera över hur mycket slänger tid det skulle ta att bädda en säng snyggt, mot att lämna sen som en hödös. Kanske tjänar man en halv minut på att lämna den så här.

 

NÅGRA SÄRSKILDA PLANER

för lördagskvällen hade jag inte. Men att behöva plantera om en stackars krukväxt, hade jag inte tänkt mig. I synnerhet inte, som det inte var så länge sedan som jag planterade om just den här stapelian. Men eftersom Slarv-Maja rev ned den, och krukan gick sönder, så har jag inget val. Samma Slarv-Maja som hade sönder glaset till en fotoram. Men det får vänta tills mor har somnat, nu är det dags för den sedvanliga hopvikningssessionen.

 

Laura var förvirrad när hon vaknade efter vilan och var irriterad när tjejerna skulle hjälpa henne. Hon påstod att hon var galvaniserad. Men så snart de gått blev hon på gott humör.