KOMMER MAN 50 MINUTER

för sent, och se'n sitter kvar i bilen i fem minuter, innan man masar sig fram till huset, så kunde man ju tycka att det vore på sin plats med en ursäkt. Men nej då, vi finns ju här som deras rekvisita, närhelst de behagar komma.

Nu återstår att se om de kommer för att natta mor vid uppgjord tid. Jag hoppas det, för Laura är trött och mår inte riktigt bra. 

 

Redan i morse såg jag att glid- och draglakan låg på golvet, bredvid lådan där de ska ligga, men jag har inte hunnit in dit för att plocka upp och snygga till — och jag såg nyss att det inte har blivit bättre under dagen. 

LAURA HAR GRABBAT

tag i sin tröjas halsringning, och dragit upp den över ansiktet. Så har hon suttit i drygt en timme nu. Dessförinnan "läste" hon tidningen, vilket innebär att hon sitter och tittar på första sidan. Som så ofta, fäste hon sig vid en rubrik, och i synnerhet ett ord. I dag var ordet "hot", och hon talar om någon som hotade oss i går.

 

Lyssnar till radions "Kulturnytt" (läs hela inslaget om du missat programmet), där berättar man Kultrurrådet gett stöd till ett 20-tal olika projekt med kulturaktiviteter för äldre. Förstod jag det rätt, så var det bara i Stockholm aktiviteterna ägde rum, men man kan ju hoppas att det sprider sig över landet. 

Men nog är det förfärligt, om än föga förvånande att:

"Många av de här projekten har mött reaktioner från personal som tycker att det är trams eller att det inte hör hemma i den här verksamheten, att "här är det traditionellt vårdarbete vi gör". Så det finns en hel del att jobba med vad gäller attityder till kultur i vården, säger Caroline Holmgren."

TÄNKER OFTA PÅ SAIREY GAMP,

när jag plockar upp, viker ihop och torkar upp efter tjänstarna. Nä, de är inte onyktra — men i övrigt finns det vissa likheter. Trötta dagar är jag mer benägen, än annars, att se likheterna. Och när jag är lite piggare, kommer jag säkert att ha dåligt samvete för alla elaka tankar.

Laura har varit motvalls kärring stora delar av dagen, och hållit osammanhängande monologer. 

Som vanligt kom de en halvtimme försent, när de skulle hjälpa mor upp efter vilan. Det blir inte mycket kvar av kvällen då.

Talade med den larmansvariga personen om de långa väntetiderna, men har en känsla av att hon inte förstod mina synpunkter.

Sairey Gamp

”Jag är sjukvakterskan från Kingsgate Street” sade hon, ”väl känd af sköterskan mrs Prig, den bästa och hyggligaste varelse man kan tänka sig. Hur är det med den stackars herrn i afton? Men om det också inte är bättre med honom, så är det ju inte annat än hvad man kunde vänta sig och måste vara förberedd på. Många dussin gånger, min fru” – här neg hon för värdinnan – ”ha mrs Prig och jag turat om att vaka hos sjuka personer, så att den ena gått när den andra ha kommit. Vi känna hvarandras sätt och skänka ofta lindring der det inte lyckats för andra. Våra anspråk äro inte stora” – härvid vände hon sig mot John – ”i förhållande till de tunga pligter vi ha att sköta. Om vi kunde ställa dessa efter våra önskningar, skulle de vara lätt betalta.”
-- -- -- --
Mrs Prig var af samma kroppsbyggnad som mrs Gamp, men icke så fet, och hennes röst var djupare och liknade mera en karls. Derjemte hade hon skägg.
”Jag trodde nästan inte att ni skulle komma!” sade mrs Prig med en viss missbelåtenhet.
”Det ska bli ärligt ersatt i morgon”, svarade mrs Gamp, ”men jag var tvungen att först hemta mina saker.”
Hon hade redan med tecken börjat att med tecken förfråga sig om den sjukes tillstånd och om han kunde höra dem – ty det stod en skärm framför sängen – då mrs Prig lugnade henne i detta afseende.
”Åh” sade hon högt, han är stilla nog, men från sina sinnen. Ni kan säga allt hvad ni vill”.
”Har ni någonting att säga mig innan ni går. Kära väninna?” frågade mrs Gamp, i det hon lade sitt bylte ifrån sig innanför dörren och såg vänligt på sin kamrat.
”Den rökta laxen”, svarade mrs Prig, ”är alldeles utmärkt, den kan jag verkligen rekommendera er. Men rör inte vid köttet, ty det har en bismak. Dricksvarorna äro allesamman goda.”
”Medikamenterna och de andra sakerna stå på kommoden och kaminkransen”. Sade mrs Prig i förbigående. ”Sin hafresoppa fick han sista gången klockan sju. Länstolen är inte mjuk nog; ni behöfver hans kudde.”
-- -- -- --
Sålunda fortfor hon med sina betraktelser till dess hennes glas var tömdt, och derpå gaf hon den sjuke hans medikamenter, på det enkla sätt att hon klämde ihop luftstrupen på honom, till dess han gapade, och derpå hällde dem i honom.
”Men jag hade så när glömt kudden!” sade mrs Gamp, i det hon drog den undan hans hufvud. ”Se så, nu har han det så beqvämt, som han någonsin kan önska sig, och nu vill jag också göra det så beqvämt åt mig som jag möjligen kan.”
Ur Martin Chuzzlewit af Charles Dickens

"NI TALAR HÖGT

— men ni talar förfärligt otydligt", sa Laura till ett par av dagens tjänstare.  Det var ju inte så mycket de kunde säga om det. De fortsätter att hjälpa mor, medan de småpratade med varandra.  

 "Hör ni vad jag säger?" frågar då mor. "Ja då", får hon till svar, då frågar hon: "men lyssnar ni?", och hon får åter ett lika näbbigt jakande svar. Men sanningen är den, att de lyssnar på det där förströdda sättet som vi alla gör, när vi inte är så intresserade av vad som sägs.

Medan vi väntar på att de ska komma (en lång väntan) påminner jag mor om en finlandsresa vi gjorde för länge sedan — vi var ledare för sju tjejer som deltog i ett ridläger. Det var ett roligt samtal, många av minnena stod klara för Laura, hon mindes den vackra lägerplatsen, men inte tjejerna — vilka inte jag heller har så klara minnen av, utom ett par, som vandrade flera kilometer på kvällarna för att komma till pojkarnas läger. Familjevistelsen efteråt, mindes mor mycket av — förmodligen för att vi fick uppleva sådant vi inte varit med om, varken förr eller senare. Som att baka 200 piroger, som gräddades i vedeldad ugn, vi kavlade, och kavlade, med särskilda pirogkavlar, och lärde oss hur man skulle nypa ihop kanterna sedan man lagt på fyllningen. Vi minns båda hur illa vi mådde i baksätet på kurviga vägar, sedan vi förplägats med dessa piroger med äggsmör. 

Och vi som inte gillar att bada bastu, badade bastu varje dag — för vad gör man när bastun eldas upp bara för att gästerna skulle få nöjet att tvaga sig, slå varandra med björkris och dricka sima. 

VORE JAG ENSAMSTÅENDE,

och lite risig, så skulle jag känna mig mycket otrygg, om trygghetslarmet var min enda livlina.

I går morse, väntade jag i en timme innan jag ånyo larmade — och den gången tog det bara tjugo minuter innan tjejerna kom (den bästa och den absolut värsta). Men då var hade klockan redan passerat tolv (med råge), och jag sett mig nödsakad att ringa återbud till lunchgästerna. Vänner på väg hem till storstaden och som det nu dröjer innan vi får träffa.

Var felet låg, iddes jag inte ta reda på — jag klagar ju så mycket. Det är ju inte första gången jag fått ändra våra planer på grund av att personalen inte kommer när de ska. Vi förmodas säkerligen inte ha något socialt liv.

"HUR HAR DU DET",

frågar jag mor.

"Jo tack", svarar hon, "det är sex centimeter, eller kanske sju". Eftersom hon ser nöjd ut, så nöjer jag mig med det föga upplysande svaret. Inte kommer jag på något lämpligt diskussionsämne heller, det känns som jag uttömt alla ämnen. Inte för att det skulle göra så mycket om jag toge upp ett gammalt ämne förstås. Det är i sanning inte lätt att komma på stimulerande samtalsämnen — men jag har ännu inte förfallit till att ställa fåniga frågor. En av de bättre tjejerna har för vana att fråga mor vad katten heter. Jag vet inte om hon tror att det stimulerar minnet — jag vet att Laura tycker det är genant att inte kunna svara på den sortens enkla frågor. Men svarslös blir hon aldrig — i dag svarade hon snabbt "Fudge", och varför inte — han är söt och go'. 

"HAR HON SOVIT GOTT?"

Mycket tölpigare kan det väl knappast sägas! Och så fortsätter det, mor härmar Sigrids tonfall, vilket inte hindrar henne att för en sekund bemöta Laura som en vuxen medmänniska.

 

Jag diskar och mor förmanar mig att smörja in händerna med handkräm efteråt. När jag sedan sätter mig ned, undrar hon hur jag mår. Jag talar om att jag är så trött att jag inte kan tänka en redig tanke, varpå Laura svarar: "mm, jag är också otänkbar".