ATT MAN INTE TALAR MED VARANDRA

inom hemtjänsten, är ju ingen nyhet. Men att man inte inte talar med sig själv, är mer än jag kan förstå.

När Sigrid och Lotta hjälpt Laura upp i går vid tretiden, och skulle till att gå, sa’ jag åt dem att meddela sina kollegor att Laura inte skulle hjälpas upp halv fem. Sigrid försäkrade mig att det inte var några problem, för det var hon och Lotta som skötte Laura hela eftermiddagen.

Likväl kommer de körande halv fem för att hjälpa mor upp ur sängen! Jag stod i bärbuskarna och iddes inte gå in, eftersom mor satt på verandan, tänkte jag att de skulle fatta att de inte behövdes, och fara sin väg. Men efter en del letande hittade Sigrid mig, och kom för att tala om att Laura skulle få sitta kvar på verandan tills de kom tillbaka för att natta henne!

LAURA FICK ÅKA TILLBAKA

till sängen, eftersom hon inte var kontaktbar sedan hon kommit upp i stolen. 

Så nu sitter jag bredvid sängen och väntar på att hon ska komma till sig. Hon kliar sig, men svarar inte på tilltal. Det vill säga, när jag nu frågade om hon vill ha frukost muttrade hon något som jag uppfattade som jakande. Men än tror jag inte att hon är kapabel att varken äta eller dricka.

Det tog ungefär en halvtimme innan jag trodde att Laura var tillräckligt vaken för att kunna äta. Hon var lite seg i början, men kvicknade strax till, och var på sitt soligaste humör. 

När klockan närmade sig tre tyckte jag att vi nog skulle kunna flytta ut. Så här sitter vi nu. Laura är fortfarande på gott humör — talar ömseom sammanhängande med mig, och något helt obegripligt med sina osynliga vänner.

Det var ju bra att jag orkade torka av ett par golv i går, för i dag har det inte blivit tid till sådant. Jag har ett par kvar, för de jag tog i går var bara de värsta — de som jag klibbade fast vid. Jag tycker inte att jag kan ge mig till och tala om för Liam hur man svabbar golv. Han försöker ju vara hygglig — i dag tyckte han att jag hade gjort så fint i trädgården! Vad säger man?

JAG ÄR ALLTID OSÄKER PÅ

om jag ska låta Laura vara i fred, när hon tycks helt försjunken i sin egen värld, eller om jag ska försöka väcka några gamla minnen till liv, och få ett samtal till stånd.

I dag är mor stundtals svår att få kontakt med, hon tittar oförstående på mig när jag ställer en fråga, eller försöker inleda ett samtal. Då kommer S.Katten och hoppar upp i hennes knä. Han trampar runt och buffar med sitt huvud i hennes ansikte. Först sitter Laura bara stilla utan att reagera, men efter en stund småler hon och klappar honom.

Gunnar vår gamla pensionerade postis kommer gående på promenadstigen — när han ser oss kommer han upp på verandan för att pratas vid. Jag tror att Laura känner igen honom, men hon sitter bara tyst och småler.

Vi har ett risigt gammalt växthus vid tomtgränsen, det har länge varit en nagel i ögat på mig, vet inte hur många gånger jag tänkt att jag borde köra upp skottkärran och forsla bort det värsta skrotet — men jag hinner ju aldrig dit. Gunnar frågar om jag vill att han ska komma med sin släpkärra och köra bort skräpet. Underbara människa!

VAR FINNS TRYGGHETEN

i trygghetslarmet. Ingen svarar när jag larmar, efter en dryg kvart plockar jag fram mobilen  för att ringa det nummer jag fått, för att nyttja i den här sortens situationer. Det fungerar inte — kommer bara ett ett kärnfullt ”larmnummer SOS” på skärmen.

Efter ytterligare en dryg kvart står jag i begrepp att ringa 112, för att be dem koppla mig till trygghetscentralen — då svarar de på larmet. När jag påpekar att det tog lång tid för dem att svara, får jag bara ett lakoniskt ”det är många som provlarmar” till svar.

Så kommer tjänstarna, jag berättar vad som hänt, vi ringer mitt larmnummer (på min telefon) — och si, nu är det minsann inga problem att komma fram.

Vi sitter på den mer än varma verandan, och har just haft ett meningsutbyte om huruvida man måste riva loss bladen i tidningen, innan man läser den, eller ej. Dessförinnan gick våra åsikter isär beträffande maten — att spotta eller inte spotta.

JAG TITTAR UPPGIVET

på de rosiga och aningen kladdiga golven, och förbannar Liams missriktade hjälpsamhet. Nu måste jag försöka uppbåda vilja och energi att torka golven — i alla fall det värsta. Jag upptäckte det redan i går, men blundade och sprang snabbt förbi eländet.

Laura vaknade nyss, men vill gärna dra’ sig en stund, men jag får nog lov att börja rotera nu.

DET GÅR INTE EN DAG

utan att jag får torka bort tandkräm från Lauras ansikte, sedan tjänstarna gått. Det ingår tydligen inte i uppdraget, att se till att vårdtagen är fläckfri — för det gäller även kroppsvätskor av olika slag.

Nu har jag torkat mors ansikte och vridit byxorna till normalläge — för sömmen mittfram satt i sidan och tröjans mittfram satt i andra sidan. Det, i kombination med att hon hade stark slagsida, såg väldigt obekvämt ut.

Dessutom har jag avlägsnat en mycket fuktig handduk från soffan och bäddat om sängen. Den var visserligen bäddad, men såg ut som en väl begagnad hödös. Avslutningsvis har jag torkat golven som Liam våttorkat, och sett till att fläckar och ringar efter hinken inte finns kvar. Han var synnerligen generös med vattnet, vilket trägolven inte uppskattar. Kanske hade jag uppskattat om han istället torkat upp i duschen, och utanför den — och plockat upp de våta tvättlappar som låg på golvet i duschen. Att han torkar golv som han inte behöver torka, beror förmodligen på att han vill ha uppskattning. Nu hade jag sådan tur, att jag talade i telefonen när han gick, så jag behövde inte ge uttryck för varken vad jag tänkte — eller falsk tacksamhet.

Inte förrän i går kom jag på att det ju finns brickor att sätta på rullstolen, så jag mejlade rehab och frågade om jag kunde få en sådan. Svaret kom omgående, jag får en bricka i nästa vecka. Det borde underlätta ätandet, när vi inte sitter vid köksbordet. Tänk så trevligt det är med en väl fungerade enhet inom den annars så dysfunktionella hemtjänsten.

Och för att ytterligare förgylla dagen, har Jennifer varit här med te från England — och dessutom lovat att ställa upp som mammavakt när jag åker till optikern.

”SKA HON UT PÅ VERANDAN?”

”Ja, vi ska sitta på verandan”, svarar jag.

När vädret är sämre frågar tjänstarna om ”hon ska ut i köket”, och jag säger att Laura och jag ska sitta i köket.

Och de tycks inte fatta vad jag menar.

När jag ändå är i farten och gnäller, så kan jag passa på att säga att jag tycker det är ohyfsat att tugga tuggumi med öppen mun, i synnerhet på arbetstid — stinker något syntetiskt, gör det också.