NÄR JAG GÅR DÄR OCH PLOCKAR UPP

efter tjänstarna, så infinner sig den obehagliga tanken, att det kanske är jag som har orimliga krav på dem. Vad gör det om filtarna ligger i en hög mitt i soffan, tomma askar ligger kvar en vecka på golvet och handfatet är skitigt? 

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att undra hur det skulle se ut efter  några veckor om jag inte plockade upp — eller hur det ser ut hemma hos ensamstående personer, de arma stackarna som är helt beroende av dessa förfärliga människor. Jag kan ju skyffla undan det som stör mig mest, även om jag inte orkar tackla det värsta.

Misstänker att jag snart har nått den punkt när jag kommer att fråga vad som åligger hemtjänstarna att göra, och vad jag förväntas göra. Jag drar mig för det, eftersom jag inte vill ha med socialtjänsten att göra, mer än vad som är absolut nödvändigt. Att tala med en människa som bara småler och säger att de bara vill vårt bästa — det tar på krafterna.

Kvällens tjejer fick veta att de var de mest oomtänksamma människor Laura stött på. Inte utan att jag håller med.

Det tog nästan två veckor

innan en av tjejerna insåg

att en tom kartong bör slängas.

REDAN NÄR MOR

blivit lagd för sin middagsvila var urinstanken stor, och jag noterade förvånat att skräphinken var orörd. Men vad hinner man på fyra minuter‽ Då hade jag förresten känt lukten en bra stund.

När så ett annat par kommer för att hjälpa henne upp, kunde de konstatera att Laura var sjöblöt.

 

Kanske är det maktlösheten som är värst, i kontakten med  hemtjänsten. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, de fortsätter helt oberörda att med samma tonfall göra saker, eller mest inte göra saker, på samma vis som de alltid gjort. 

För min del känns det som jag skulle kunna publicera samma inlägg varje dag. Det enda som piggar upp det är Lauras ordval, hon använder sällan samma liknelser och invektiv. I går påpekade hon att hon verkligen inte var någon spädgris, så de kunde sluta behandla en som en sådan. 

Väldigt ofta förstår inte tjänstarna vad hon säger, när hon använder vanliga uttryck — i går frågade en av tjejerna vad vind för våg betyder. Jag kan bara hoppas att de lägger svaret på minnet, så har de åtminstone lärt sig något. Men med tanke på deras ovilja att lägga påpekande angående vården på minnet, så tvivlar jag på det.

DET VAR FÖR VÅTT OCH KALLT

att ligga mitt i gatukorsningen sa mor, när hon vaknade tidigt i morse. Hon blev glad när jag talade om att vi var hemma i vårt eget hus, men det tog inte lång stund förrän hon åter bad att bli flyttad från gatukorsningen.

När jag tände fler lampor och hon fick en katt i sängen, så verkade hon mer avkopplad — även om hon kände sig som en diskborste, eftersom hon inte visste någonting. 

Men jag tror inte att hon somnade om, ändå är Laura glad och pigg — och ovanligt klar när hon kommer upp. Jag talar om att jag ska ringa några vänner som fyller år, hon vet genast vilka de är och ber mig hälsa. 

Jag berättar om en e-vän, som jag aldrig träffat i levande livet, innan jag hunnit förklara vem hon är, säger mor: "å, ni har brevväxlat länge nu", vilket vi har. Men när jag talar om en annan, nyare vän som hon bara träffat en gång, säger hon att hon inte minns henne.

Nu, när hon nog har varit vaken i över åtta timmar, har hon lutat sig tillbaka, och somnar förmodligen snart.

INTE BARA LAURA

har tandkräm överallt — rullstolen och golvet har stora vita fläckar. Mor blev sanerad omgående, men golvet hade jag tänkt skura i dag på morgonen. Men av det blev intet, först sov jag ovanligt länge — och sedan sov jag lite till. Det var skönt, men gjorde inget för golvet.

Och nu har dagen börjat, bagateller som att städa får vänta. Ska bara  försöka avlägsna tandkrämen på mors nytvättade tröja.

Jag börjar så smått inse att jag lever i det förgångna — min förmodan att personal inom vården ska vara någotsånär ordningsamma, är uppenbarligen förlegad. Hur det ser ut hemma hos dem ger jag blanka katten i, men jag tycker inte att det är för mycket begärt att förvänta sig att de inte bara släpper saker där de går och står — eller slänger in prylar i en hög i ett hörn.

 

"SÅ LYFTER VI PÅ BENET",

säger Nora, varpå Laura replikerar, "precis som hundarna". Uppenbarligen är Nora ingen hundmänniska, för hon säger med ett förvånat tonfall, "brukar hundar lyfta på benet?"

Ja, ja, det må väl vara hänt att hon inte vet något om hundar — det är värre att hon är så bokstavstrogen att hon inte kan avgöra om det Laura säger är skämtsamt, ironiskt eller på allvar.

Nora påpekar att man inte kan ha kläder på sig när man duschar, och Laura svarar "inte det", med ett tonfall som gör det omöjligt att tro att hon menar allvar — men Nora kastar sig genast in i en omständlig förklaring varför man inte bör ha kläder på sig när man badar eller duschar.

 

Kommer på att jag någonstans har några recept på enkla maträtter — rotar fram dem, och bestämmer mig för en gratäng, som jag tror att mor ska gilla. Den står färdig att skyfflas in i ugnen, men när jag läser sista punkten, undrar jag hur det ska gå:

Gratinera rätten i 15 minuter i 225° ugnsvärme _ _ Strö lite paprikapulver över ytan och servera genast.

Det är det där med att servera genast, som får mig att förstå att receptet inte är skrivet för någon som är beroende av hemtjänst. I går kom de bara en halvtimme för sent, men dagen dessförinnan kom de en timme för sent. Det vill säga, de kom 45 minuter för sent, men satt en kvart i bilen innan de masade sig in. Det finns inte många maträtter som vinner på att stå på uppvärmning i en timme.

OBOTLIG OPTIMIST

som jag är, hade jag tänkt att jag skulle hinna både besvara mejl och läsa under middagsvilan — allt under det att mina fötter fick sig ett välbehövligt bad — dessutom närde jag den orealistiska planen, att jag nog skulle kunna klämma in lite datorpulande. Planer som gick i stöpet eftersom tjänstarna kom en dryg halvtimme för sent, så jag fick kasta mig direkt i grytorna och sedan ägna mig åt disken. Hade jag vetat att de skulle komma lika mycket för sent för att hjälpa mor upp, då hade jag ju hunnit ägna mig åt den eftersatta pedikyren. 

Jag vet att det inte är tjänstarnas fel, att de kommer så sent — men när det är mer regel än undantag, så måste det ju bero på dålig planering från ledningens sida.

 

När jag kom för att säga godnatt till mor, skulle hon ovillkorligen upp ur sängen — hon var tvungen att hämta sin dotter. När jag påpekade att jag stod bredvid henne, höll hon med om det, men hon skulle ändå hämta sin dotter — så jag lovade att ordna den saken. Nu har jag hämtat mig, och är redo för sängen.

Dagen har varit bra, glad och avspän

SJÄLVKLARA SLUTSATSER

är inte längre självklara, därför gläds jag varje gång Laura förstår sammanhangen — när hon hör en duns och frågar om det är katten som hoppade ned, eller som när hon förmanar mig att tända det bortersta ljuset, i adventsstaken, först — så att jag inte ska bränna mig.

I morse vaknade hon mycket tidigt och undrade om vi inte skulle stiga av — eller skulle vi åka en station till. Jag föreslog att vi skulle sova en stund till, så skulle jag väcka henne när vi var framme. Men det tog inte lång stund innan hon ville ut "från den här hålan". Somna vågade hon inte, så vi pratade rätt länge innan jag kunde lämna henne.

Några timmar senare är hon på gott humör ovanligt klar, även om hon letar förtvivlat i minnet, efter något hon glömt.