måndag 7 oktober 2013

VI HAR HAFT TUR,


för det har bara varit bra tjejer här de senaste dagarna när mor varit sängliggande.
I dag mår Laura mycket bättre än i går, då hon sov praktiskt taget hela dagen. Hon har valt att ligga kvar i sängen, men är vaken och "med", kan följa ett samtal och äter med god aptit.
Nyss sa hon plötsligt Prins Eugen — varför har jag ingen aning om, men jag passade på att leta fram några av hans målningar på nätet, som vi tittade på och talade om.
 
Omtänksamma vänner har letat upp information om anhörigstöd på min ort. Jag får ett par länkar och kan konstatera att det ordnas träffar för anhöriga, och jag undrar varför inte man meddelar anhöriga detta — eller är det bara somliga anhöriga som är välkomna. De behöver inte oroa sig, det är inte den sortens verksamhet jag är intresserad av, men nog tycker jag att det borde göras ett utskick ett par gånger om året, där vi anhöriga får veta vad som ordnas för oss.
Likaså erbjuds anhöriga samtalsstöd, enskilt eller i grupp. När jag ser vem som håller i det, känns inte heller det lockande. 
Socialtjänsten är ett sådant råttbo, att jag har svårt att se dem som stödpersoner. Intriger, sladder och prestige inger inget förtroende. Nej, stödpersoner borde komma utifrån.
 
Perfekt promenadväder i dag.

söndag 6 oktober 2013

EFTER ÄNNU EN LUGN NATT


sover Laura vidare. Hon är mycket trött och svag. Tjejerna har varit här och gjort henne i ordning, men jag tror knappast att hon märkte det. 
 Hon mumlade ett ja, när jag frågade om hon ville ha frukost  men — orkade bara äta en frimärksstor smörgåsbit, och ta en klunk kaffe.

lördag 5 oktober 2013

"SÅ SKÖNT JAG HAR DET",


var det första Laura sa i morse när jag kom in till henne. 
Om det beror på täcket, eller att hon hade mycket sömn att ta igen, vet jag inte, men hon har haft en lugn natt. Kanske skulle jag ha låtit hennes sova lite längre, hon verkade trött men sa att hon var redo att börja dagen. Innan tjejerna kom hade hon somnat om, så de gjorde henne bara i ordning, och lät henne ligga kvar i sängen.
Det såg ut som mor sov, men hon sa att hon ville ha frukost, när jag frågade henne.
Efter frukosten blev jag tvungen att gå ut i köket några minuter, när jag kom tillbaka såg hon mycket rädd ut, och upprepade "otäckt". Hon kunde inte svar på vad som var otäckt, utan fortsatte bara att mumla "otäckt", och efter en stund hörde jag att hon sa "sandpapper är inte otäckt, men det har vi inte pratat om".
Mumlandet fortsatte en stund, men nu har hon somnat.

fredag 4 oktober 2013

DE HAR INTE ETT LÄTT JOBB,

de där tjejerna", sa Laura när kvällens bra tjejer var på väg in.
När jag talade om det för dem, blev de nästan rörda. Karin säger då: "sådant är roligt att höra, för cheferna säger bara, spara, spara, spara. Aldrig att de säger, vilket bra jobb ni gör, fast ni måste spara."
Lite senare kom de att tala om sitt arbete igen, och Karin säger att hon tycker jättemycket om sitt jobb — så tillägger hon:"men inte cheferna, lönen och arbetstiderna.
Intressant!
Laura blir glad och avspänd i deras sällskap. När vi sade godnatt, var hon så gullig och avslutade med att säga: "tack för i dag älskade underbara unge, nu måste du lägga dig och sova riktigt, riktigt gott.

"SÅ KOLOSSALT TREVLIGT

att du kommer hit." Laura lyser upp när jag kommer in till henne. Hon vilar middag, men vill helst ha sällskap. Jag sätter mig i en skön stol och blundar, och undrar hur i all världen Laura kan vara  så pigg. Vi talar inte så mycket, men Laura upprepar, flera gånger, hur glad hon är att jag sitter hos henne.

Jag tror det nya täcket kommer att bli bra. Först när jag bredde det över henne sa hon att det var skönt, men efter en stund ville hon bara ha det över fötterna, för att lite senare vilja att jag drog upp det.
 
Och dagen blev så bra som jag hoppades. Visserligen var det Liam och en liten nippertippa som lade Laura för middagsvilan, men det tar ju inte lång tid, och jag lämnar rummet för att inte säga något mindre lämpligt. Men när vilan var över, kommer två av de bästa — och de kommer igen, om några timmar, när mor ska lägga sig. Lycka!

VILKEN LÄTTNAD

att se Gittan stiga ur bilen i morse. I dag jobbade hon ihop med Johanna en mycket ung och lågmäld tös.
Laura vaknade, trots den vakna natten, rätt tidigt. Vi fick vänta rätt länge på tjejerna, så vi hann avhandla många ämnen medan vi väntade. Det var den vanliga sortens förbryllande samtal, där vi diskuterade middagsmaten, och Laura var klar och redig — ett samtal som interfolierades av Lauras synpunkter på bilen som hon satt i och hennes småprat med sina osynliga vänner.
Som alltid, när Gittan är här, gick både dusch och påklädning jättebra, vilket Johanna konstaterade, när Gittan inte var i rummet. Jag svarade att det alltid gick bra när Gittan var här, och Johanna höll med och sa att det var så bra att arbeta tillsammans med henne. En stund senare, när jag var ensam med Gittan, konstaterade hon att det var bra att jobba tillsammans med Johanna.
 
Som om det inte var nog med denna goda start på dagen, kom rehab hit med ett tungt täcke. Jag mejlade dem i morse och frågade om de hade erfarenhet av bolltäcken, fick omgående svar att bolltäcken hade de inga, men ett annat tungt täcke som fungerar bra för somliga dementa, men inte för andra. Så Laura får prova det på sin middagsvila i dag.
Nu har vi frukosterat, mor är solig och glad, tackade många gånger för duschen och hjälpen i morse, och nu senast för den goda frukosten. 
Måtte denna dag fortsätta lika bra som den börjat.

"HJÄLP MIG ATT KOMMA UR BILEN"

ropar Laura. Då har hon bara sovit några timmar, för det tog tid för henne att komma till ro sedan hon blivit nattad. 
Det tog tid nu också, för hon kunde inte förstå att hon låg i sin säng, att det var natt och att vi skulle sova.
Hon frågar vad det är för man som står bakom mig. Jag vet aldrig hur jag ska svara när hon talar om människor som jag inte ser. Säger jag att det inte finns någon, säger hon åt mig att titta ordentligt, för det står viss någon där. 
 
Hon sov inte så länge när hon väl somnat, och då ville hon upp. Jag föreslog att vi skulle sova en stund till — och det är ju det Laura vill, det är därför hon måste stiga upp. Det går inte att förklara eller resonera, jag kan bara finnas hos henne.
Jag har funderat på om ett bolltäcke skulle vara något för Laura — eller om hon bara skulle försöka peta sönder det. Jag har läst att det har en lugnade effekt på en del dementa personer.
Nu sover mor, och jag är rädd för att hon kommer att sova länge efter denna mycket vakna natt. Det är duschdag, men jag är inte så säker på att hon varken vill eller kan duscha om några timmar.