"DET HÄR BLIR FINA FISKEN,

ska du se Laura, jaaa, så bra det gick", kvittrar Nora.

"För dig ja" svarar Laura, och jag fnittrar där jag håller på att plocka undan disken i köket.

Men jag fnittrar inte när jag kommer in i Lauras rum, och får ägna mig åt att plocka upp, vika ihop och lägga undan.

Jag har inte ens dåligt samvete för att jag är så grinig. Visst släpper jag saker där de inte ska vara, och jag glömmer att plocka undan — men inte i andras hem, och i synnerhet inte under arbetstid.

Jag vet också, hur lätt standardfraser slinker ur munnen, om man inte tänker sig för. Men jag vet också att man kan bita sig i tungan, säga något annat och säga det med ett normalt tonfall.

 

Tänk om man kunde vara allerstädes närvarande. Hur ska man kunna välja mellan att klippa gräs, baka, dammsuga — och tusen andra saker som alla är lika nödvändiga. För ögonblicket är jag för trött för att göra något, hur nödvändigt det än är, men jag ska försöka hålla mig vaken en liten stund till.

DET OUMBÄRLIGA BLOMBORDET

Många av möblerna har jag avlägsnat från Lauras rum, men blombordet har jag inte plats för någon annan stans. Och det är för väl – för var skulle tjänstarna annars lägga filtar, blöjor, begagnat sjukvårdsmaterial och jag vet inte vad.

Slarvet är lika utbrett bland de bra tjejerna som bland de tråkiga typerna. Men jag för erkänna att jag nog är mer tolerant gentemot de bra tjänstarna – men bara en aning.

I dag har vi haft lyckan att bara ha bra hjälp – i kombination med vackert väder, gör det livet enklare – om det så bara är för en dag.

För en tid sedan frågade jag en väninna som kan det här med tandvård, hur jag skulle kunna få hjälp med Lauras tandvård. Jag fick reda på att om man får ett tandvårdskort från ansvarig sjuksköterska, kan man få hembesök av hygeinist. Att kontakta ”vår” sjuksöterska var ju inget jag såg fram emot, men så kom jag att tala med en av tjänstarna om munhygien, och hon erbjöd sig att kontakta rätt person, och i dag berättade hon att ett tandvårdskort är på väg med posten.

JAG FICK MINA FISKAR VARMA

redan innan tjänstarna kom. Laura vaknade tidigt, var solig och rar först, men när hon inte fick hjälp att komma upp omgående, ilsknade hon till. Hon påstod att tjänstarna sket i henne, och hennes behov. När jag försvarade dem, så var det jag som snoppade av henne.

Inte blev det bättre av att det var två sällsynt trista typer som kom för att hjälpa henne.

”Nu ska vi duscha, så blir du fin, när det är fredag och allt”, säger Beda med det vanliga tramsiga tonfallet”

”Uuuunderbaaaaart!!!!”, svarar Laura med samma tonfall. Men som vanligt är tjänstarna helt okänsliga för vårdtagarens känslor, och fortsätter på samma vis.

Efter duschen har Laura tydligen gett upp, hon är knäpp tyst och svarar inte på tilltal. Men så snart vi blivit av med tjänstarna är allt frid och fröjd igen. Jag kan torka bort alla spår av tandkräm, torka upp hennes spottloskor från golvet och vika ihop filtar och kläder. Men jag får inte bort den tandkräm som landat på den nytvättade tröjan.

Efter frukosten hänger jag tvätt, och det är rena turen att jag lägger märke till att det kör upp en bil. Det visar sig vara en sköterska som ska lägga om mors sår — men hon vet inte vilka. Det vet inte jag heller, eftersom jag aldrig meddelas sådant. Den arma sköterskan, som hade uppenbara problem med svenskan, tittade på ben och fötter först — men de var fina. Återstod bara att flytta mor till sängen, det visade sig vara ett djupt, mycket djup sår i baken. Så djupt att jag har lite svårt att förstå varför det var flera veckor sedan en sköterska var här senast.

Den senaste halvtimmen har mor roat sig med att trumma med fingrarna på bordet — hon som tidigare i livet, inte kunde tåla den sortens nervösa yttringar. I sanningens namn verkar det inte ett dugg nervöst — mer som om hon mycket koncentrerat skulle undersöka bordets konstruktiom och hållbarhet.

DET HAR VARIT

en bra dag – för mor. Hon har varit glad, och större delen av dagen varit i stånd att föra riktiga samtal. Detta i motsats till de senaste dagarna, när våra samtal varit tämligen absurda, och jag inte förstått vad vi talat om.

Tjänstarna kom extra sent till middagsvilan, men kompenserade det genom att komma så tidigt till nattningen, att vi inte hunnit svälja kvällsteet.

EN BRA OCH EN DÅLIG

 Man skulle ju kunna tro att det skulle ta ut varandra – men det gör det inte.

Den bra tjejen kommer in först och Laura lyser upp och säger att det var roligt att se henne igen. När den andra tjejen, Nora, kommer in och frågar hur natten varit, då svarar Laura inte ens.

Och hon härsknar till när Nora säger att hon har ont i ryggen.

”Sååå synd det är om dig”, säger Laura då. Och så fortsätter Laura ända tills de går. När Nora säger att de snart är färdiga, svarar Laura att det var för väl att hon slipper härifrån när det är så synd om henne. När Nora kommer med en hårborste och säger att vi (sic) ska borsta håret, tycker Laura synd om henne som har så mycket att göra.

När tjejerna har gått, slår det mig att trots att jag vänder Laura på nätter och morgnar, så blir hon aldrig otidig mot mig. Hon kan jämra sig och säga att det gör ont, men mer än så blir det aldrig.

I dag åt mor med god aptit, bad två gånger om mer smörgås. När hon lassade upp allt som fanns på brickan, i handen, föreslog jag att hon bara skulle ha en bit, åt gången, i handen. Men nej, då kunde någon ta’ hennes bitar. Jag påpekade att jag hade egna smörgåsar, och vi var ensamma i huset – då smålog hon och sa’ att jag inte visste hur det verkligen är.

Vi diskuterar Obama, dyslexi och brödbakning. Det senare med anledning av att jag just satt en deg, och hävde i ett tämligen tråkigt ”apple butter”, som jag gjorde i går.

Läser ”Handbok för socialtjänsten” (det har sina fördelar att ha vänner i Socialstyrelsen) och undrar understundom om vår socialtjänst har brytt sig om att studera den.

DET HAR VARIT

 några lugna nätter, även om mor har vaknat, har jag bara behövt breda över henne täcket, hjälpa henne att ändra kroppsställning och pussa henne god natt igen.

I morse sov jag ända till strax efter sex – det var skönt. Får se hur det går, när vi återgår till normaltid.

Just när jag tycker att våra rutiner fungerar, mor mår bra, och vi har hittat en rytm, så slår socialkontoret till med en hämndaktion. De gillade inte att bli IVO-anmälda, så utan att meddela mig gör de, helt lagvidrigt, en anmälan om God man för mor. Jo, de är i sin fulla rätt att ansöka om God man – men inte utan att inhämta mitt samtycke. Biståndshandläggaren stammade och hummade när jag ringde och bad om en förklaring. Förklaringen jag fick, var att jag hade klagat, därför gjorde de detta eftersom jag inte släppte in hemtjänsten. Hur i all världen ska jag kunna släppa in dem, om de kommer oanmälda och jag antingen inte är hemma eller inte hör att de kommer‽

Förhoppningsvis ska processen inte bli alltför långvarig. Just nu kan vi (jag och Elisabeth) inte göra så mycket. Nästa steg blir förmodligen att Elisabeth ombedes inkomma med ett läkarintyg om nödvändigheten av en God man. Eftersom ett sådant inte föreligger, får vi se vad som händer då.

Landstingsjuristen som vi talat med, verkade inte så förvånad över vad som hänt, kanske är det vanligt att inkompetenta socialtjänster visar sina översittarfasoner på det här viset.

CURIOSITY KILLED THE CAT

tänker jag varje gång Liam lägger näsan i blöt – men jag säger det inte, eftersom att jag är säker på att han skulle fråga vad det betyder. I går stormade han in och ropade ”fint med nyklippt gräs”. Jag slapp att svara eftersom jag talade i telefon. Om hans uppmärksamhet var lika snabb när det gällde mors behov, skulle jag vara glad.

När mor sedan kommit upp, och jag rullade iväg med henne sa jag: ”nu går vi ut till de andra i köket”. Det tog bara ett par minuter så kom Liam ut i köket för att fråga var det finns mer blöjor. Vilket är något han vet, se’n åkte han utan att hämta några blöjor. När han kom igen på kvällen, kunde han inte låta bli att fråga Laura, om vi hade besök!

Han har fortfarande inte gått till vedboden efter fler blöjor.

 Är det något jag tycker illa om så är det att behöva tala om för vuxna människor vad de borde ha haft vett att göra, utan tillsägelse. I fredags sa’ jag åt en tjänstare att jag skulle uppskatta om de snyggade till i duschen efter sig. Tvättlapparna försvann därifrån, men det är synd att säga att det var rent.

I går lämnade de Lauras rum i ett förfärligt skick, när de kom tillbaka bad jag dem snygga till, vilket de gjorde – till en viss del.

Mors dagar framskrider med den vanliga blandningen av ljust och mörkt. Det skulle vara skönt att kunna diskutera mors behov med en kunnig person på orten, men det har jag insett, för länge sedan att det är en utopi.

Just nu seglar en ny kontrovers upp, vilket jag säkert får anledning att återkomma till.