lördag 17 augusti 2013

JAG LURADE TUPPEN


och det var skönt, fast jag nog får erkänna att det var mycket mer än en tupplur.
Strax före sju hörde jag att Laura var vaken, hon var sömnig och ville sova en stund till — men först ville hon gå på toa. Jag förklarar att jag inte kan hjälpa henne, men hon har en blöja, så hon kan kissa. Mor tycker det låter bra — men vill ändå gå på toa!
I går läste hon i tidningen att det är gott om lingon i år, och föreslog att vi skulle ge oss ut i skogen och plocka bär. 
Kanske är det barmhärtigt att hon inte inser att hon inte kan gå.

Det blev lite stressigt på förmiddagen, när jag insåg att jag sovit i över en timme, och jag var innerligt tacksam för att ingen tjänstare dök upp mitt i min sköna slummer, för klockan närmade sig elva innan jag vaknade och förstod att allt jag tänkt göra, fanns kvar att göra.
Jag hostade, skramlade och nynnade, medan jag städade runt mors säng, och lyckades till slut väcka henne.

Från den härsklystna chefen har jag inte hört något mer. Kanske inser hon att det var en löjlig detalj att hetsa upp sig över (fast det kommer hon aldrig att erkänna), för trots allt är det mycket sällan som Laura sover så länge att hennes uppstigning kolliderar med matutkörningen.

fredag 16 augusti 2013

”NU SKA DU FÅ ÅKA UT I KÖKET,


sen vet jag inte vad du ska få göra?”
Det feta frågetecknet hörs väl — och blir hängande i luften. Jag känner mig oresonligt vrång, som blir irriterad över skenbart enkla frågor. Nästa gång Liam kommer, sniffar han i luften och undrar vad vi ska få för mat som luktar så gott — och det är inte första gången han lägger sin näsa i blöt. 
Frågor som jag inte tycker är det minsta underligt om vänner ställer — men varken Liam eller de andra tjänstarna är mina vänner. Jag skulle inte komma på tanken att fråga vad de har ätit till lunch — eller vad i all världen de tuggar på, som luktar så vidrigt.

En gråmulen dag, en aning för kallt att sitta ute — kanske är det det som gör att mor verkar lite tröttare än vanligt. 
Fördelen med att vara inne, är att jag kan stöka undan en del av innomhussysslorna, och slipper göra dem sedan mor har lagt sig. Det vill säga, de dagliga sysslorna — städning på övervåningen finns alltid kvar, om jag kan hålla mig vaken på kvällen.
Under middagsvilan hade jag tänkt ägna mig åt lite trädgårdsarbete, men när tjänstarna kommer sent, är det inte mycket jag hinner med — jag lyckades fylla en skottkärra med sly innan granne kom för en pratstund vid brevlådan. Om det inte börjar regna, kanske jag hinner samla ihop ogräsrens, hallon- och magnoliakvistar, som jag klippt, men ännu inte forslat bort. 
Boktravarna ligger bra där de ligger — för att tackla dem krävs en påslagen hjärna.

torsdag 15 augusti 2013

JA, ÄNTLIGEN


verkar det som mitt budskap nått fram, och sjunkit in hos alla hemtjänstare. Huruvida chefen fattat, eller ej, är ju oväsentligt, så länge de som kommer hit, kommer när de ska.
En av tjejerna frågade om de kunde komma halv elva i morgon, eftersom det är duschdag. Men jag måste till apoteket i morgon — och det vet alla här i byn, att där kan man få tillbringa en bättre del av sin dag, om det vill sig illa. Så jag larmar, även i morgon.

Ibland blir jag förvånad över vad mor minns. Det tog en liten stund innan jag kunde gå in till henne, sedan de som lagt henne för eftermiddagsvilan, hade gått sin väg. Laura frågar då om det är sant att hon ska vila en och en halv timme. Jag hörde att en av tjejerna talade om för mor att de skulle återkomma om en och en halv timme, men det hade säkert gått tio minuter innan mor fick tillfälle att fråga om det var sant.
Efter vilan, en bra stund sedan tjänstarna gått, säger hon plötsligt att hon inte tycker om alla som kommer hit. Helt säker på att hon syftade på tjänstarna är jag förstås inte — men det var ett par sällsynt tråkiga typer som hjälpte henne upp. Ett par, som alltid lockar fram Lauras sämsta sidor.

SÅ SKÖNT DET VAR


i förrgår morse, när jag inte behövde rusa som en jojo, mellan fönstret och det jag höll på med, för att se om tjänstarna var på ingång. Nästan varje gång har jag ju ändå, antingen missat dem helt, eller bara sett baklyktorna på bilen.
I går hoppades jag att det skulle vara den dagen som bröt ”halv-elva-mönstret”, och kanske var det det. Helt säker är jag inte, eftersom Laura vaknade relativt tidigt, och jag larmade kvart i elva. Att de inte redan kommit, kan ha berott på att det var Gittan (och en trist tjej), som kom för att utföra morgonbestyren. 

Visst ser Laura både människor och djur, som jag inte ser, men hon är fortfarande harmonisk och på gott humör. Förutom när ”fel” tjänstare kommer — i går kväll fick tjejerna sina fiskar varma eftersom de gjorde mor illa, så snart de tog i henne. 
När Laura jämrar sig på morgonen, så får vi genast veta att det är för att hon legat i samma ställning så länge. På kvällarna får de lite svårare att skylla på något. 
Så snart tjejerna gått, var allt frid och fröjd — vi talades vid en stund innan mor tyckte jag skulle lägga mig, så att jag inte blev kall.

Nu tänker jag fortsätta att städa på husets södra sida, där jag varken ser eller hör om någon kommer.

måndag 12 augusti 2013

NÄR JAG HÖRDE

att det är Gittan som kommer hit i morgon, bad jag henne att inte komma förrän jag larmar. Hon lovade att vänta på larmet. Vad chefen har att säga om det, återstår att se — eller höra.

Jag är lite bekymrad över mors munhygien, eftersom hemtjänstarna bara vispar runt i munnen med en tandborste, och vi har mer än svårt att ta' oss till en tandläkare.
Varken "vår" sjuksköterska eller chefen, inbjuder till att diskutera saken med.

TROTS REGNET

känns allt så mycket ljusare, när två av de bästa tjejerna kommer för att lägga Laura. Mor blir lugnare och vänligare, småpratar med tjejerna — och jag känner en stor lättnad och blir glad ända in i själen. I synnerhet som de talar om att det är de som kommer tillbaka i kväll.
Det sorgliga är att Gittan som jobbar första da'n efter sin semester, bara ska jobba tre dagar innan hon ska vara ledig i fem veckor. Den andra tjejen hoppades få komma hit ofta framöver, men hon jobbar timmar, och vet inte så mycket om var hon kommer att jobba. Hon tänker söka in till sjuksköterskeutbildningen — naturligtvis hoppas jag att hon kommer in, även om det blir en förlust för hemsjukvården.