på dig" säger Maja med sitt allra jolmigaste tonfall.
"Vill inte", kommer det prompt från Laura.
"Jo".
"Nej, det vill jag visst inte".
Maja försöker igen, "vi ska tvätta dig, så ska du få rena kläder, det ska väl bli skönt?"
"Nej!"
Jag tro att det snarare är hur, Maja säger det — än vad hon säger, som får Laura att stegra sig. Laura har alltid skytt allt tillgjort och falskt.
Nog 17 kom de hit olarmade, även i dag. Jag befann mig i andra ändan av huset och talade i telefonen så jag var inte säker på om det ringde på dörren — när jag kom fram till fönstret klev de just in i bilen.
Inte ett ord om det, när de kom tillbaka.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
söndag 11 augusti 2013
lördag 10 augusti 2013
NOG ÄR DET MÄRKLIGT
I dag kom de medan jag höll på att larma. Två snälla (jag har väl sagt att det inte räcker att vara snäll) och oerfarna töser.
”Har du klippt håret?”, frågade en av töserna.
”Nej”, sa’ mor, ”det gör jag aldrig, det är för svårt”.
Jag såg att tjejen inte begrep vad mor menade, så jag talade om att vi alltid anlitar en hårfrisörska.
Men mor kom upp, hon är trött men på gott humör.
Kampen går vidare.
Dagens stilleben.
Tröjan (den grå högen) luktade
Tröjan (den grå högen) luktade
begagnad blöja, men det upptäckte
jag inte förrän jag startat tvättmaskinen.
fredag 9 augusti 2013
DET ÄR UPPENBART
att vi har olika uppfattning om vad "vika ihop" innebär, tjänstarna och jag.
Precis som att deras tolkning av att "lägga på därför avsedd plats", inte sammanfaller med min.
Precis som att deras tolkning av att "lägga på därför avsedd plats", inte sammanfaller med min.
SÅ SNART TJÄNSTARNA
lämnat huset, går jag in för att säga godnatt till Laura — upptäcker att hon ligger med huvudet på grinden. Ändå var det tjejer jag trodde skulle veta bättre, som nattade henne. Jag sliter och drar i draget för att flytta Laura längre in i sängen så att hon ska få ett mjukare underlag för huvudet.
Jo visst, hade det varit ett par tjejer här på morgonen innan jag kom hem. Brydde mig inte om att diskutera situationen med dem — de gör bara vad chefen säger. (Att göra vad som är bäst för vårdtagaren ingår tydligen inte i uppdraget.)
Måltiderna har inte utgjort några större problem på sistone. Kanske för att jag lärt mig att inte severa för stora portioner, och förstått hur jag ska fördela maten på tallriken. När det kommer till smörgåsar, har jag börjat skära bort kanterna, och dela smörgåsen i frimärksstora bitar. Lyckas jag bara hindra mor från att stoppa in alla bitarna på en gång, så går det bra, både att tugga och svälja.
Att mata eller inte mata är frågan. Matar jag mor så hinner hon inte älta varje tugga i flera minuter, utan sväljer snällt varje tugga, istället för att spotta ut den när den blivit till en grötlik massa.
Å andra sidan vill jag ju att hon ska äta på egen hand, så jag försöker låta henne äta själv vid minst en måltid varje dag.
torsdag 8 augusti 2013
HUR MÅNGA KAPITEL
ska jag behöva genomlida, av den här följetongen. Jag trodde att mitt budskap hade nått fram, och allt skulle vara vid det vanliga nu.
Men, nej då.
Vad tjänstarna har för planer för morgondagen, har de inte behagat meddela mig. Jag har ärenden att uträtta på morgonen — men hoppas vara hemma före halv elva. Får väl se om de står och sliter i ytterdörren då. Jag har förstått att de var här i morse, fast jag inte hörde dem.
Elisabeth ringde, sedan Ulla (vår sjuksköterska) hade ringt henne. Intressant att inte enhetschefen ringde Elisabeth, utan lämnade över bollen till Ulla. Ett samtal som jag inte tror att Ulla blev belåten med, eftersom Elisabeth bara sa’ att hon hade fullt förtroende för mig, och min förmåga att ta’ hand om Laura.
Laura har haft en bra dag — hon har varit harmonisk och glad.
NÄR LAURA VRÅLAR
av smärta, vill jag rusa dit, ta’ henne i famnen ochskälla ut tjänstarna. Men jag gör det inte, blinkar bara bort tårarna och biter ihop.
Mor sov länge i dag — jag kunde inte larma förrän klockan var halv tolv. Sedan gjorde jag frukost, eftersom jag förstod att det kunde ta’ mycket lång tid innan någon kom.
Förutom att vi frukosterade hann vi läsa två dagstidningar, och diskutera delar av innehållet, innan tjänstarna kom tio minuter över ett.
Eftersom de inte sa’ något, gick väl budskapet fram till slut. Skönt, eftersom jag känner hur irritationen sätter sig i kroppen på mig.
Det är mulet, men ljummet, så vi sitter på verandan — mor har tidningen framför sig, men läser inte.
Jag rusar fram med ett papper, när hon gör en antydan till att snyta sig i den nytvättade filten. Hon tackar för papperet och ber så mycket om ”en ullsäck” för att hon tänkte använda filten som näsduk.
Just som jag ska trycka på "publicera", ringer enhetschefen. Hon är såååå bekymrad för Lauras skull. Vi måste lösa det här problemet. Jag låter henne tala, jag har talat om exakt var jag står i frågan, och har inget att tilläga. Tillslut undrar hon om vi inte borde tala med en läkare, jag råder henne att tala med Elisabeth (Lauras läkare), vilket hon skulle göra.
Ska bli spännande att höra var det kommer att sluta.
onsdag 7 augusti 2013
EFTERSOM JAG ÅKTE HEMIFRÅN
före klockan tio, så vet jag inte om någon var här då. Förmodligen inte, eftersom jag kom hem kvart i elva och då ser en bil svänga ut från vår uppfart. De åker mot byn, och inte åt mitt håll, så de ser mig inte.
Ser sedan när jag kommer in att någon har ringt från ett skyddat nummer strax efter tio — kan möjligtvis vara den omtalade chefen.
_ _
Så har mor kommit upp, tjejerna åkt och vi har intagit vår frukost.
Tack och lov var det en av de bättre tjejerna (och en mesig typ), allt de visste var att rutinerna är ändrade, de ska vara här halv elva.
Om Liam framfört hälsningen eller ej, får jag väl aldrig veta — tror chefen om att inte bry sig om den — så jag skickade med tjejerna en hälsning igen. Talade om att jag vill vara delaktig i alla beslut som fattas, dessutom sade jag att det är in i norden fegt av chefen att inte tala med mig utan låta tjejerna ta’ smällen — och sade att de gärna fick framföra även det.
Det skulle vara skönt om det här var avklarat nu, så att livet kan återgå till det normala.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


