till slut. Men bara därför att jag sa' till. För tjejerna visste inte att de skulle duscha Laura. Tjänstarna som var här i går, sa' att de skulle skriva in i boken att det skulle duschas — och det var en av de mer rediga och erfarna tjejerna, så jag tror nog att det blev gjort. Kanske läser man inte alltid i boken.
Dagens tjänstare var mycket unga och mycket oerfarna, jag blev tvungen att rycka in för att övertala mor att låta dem duscha henne. Laura beskyllde tjejerna för att försöka mörda henne, och började tala engelska med dem.
"Så duktig du är på engelska", säger en av dem. Att det är hennes modersmål vet de inte — ingen av tjänstarna tycks någonsin bli upplyst om mors bakgrund. Säkerligen är det lika illa för alla vårdtagare. Ändå talas det vitt och brett, inom vården, hur viktigt det är att känna till patientens historia.
Jag har sagt det tidigare, och får säkert anledning att upprepa det; två mycket unga och oerfarna personer borde inte få arbeta tillsammans.
Så snart mor fick börja tvätta sig, så gick det bättre, och det gick geschwint med påklädningen.
Nu äter vi frukost på trappen, det mesta av maten tycks gå ner och Laura verkar glad och nöjd — trots att hon vaknade ett par timmar tidigare än vanligt.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
onsdag 17 juli 2013
tisdag 16 juli 2013
(D)USCHDAG
Liam tyckte inte att femtio minuter var tillräckligt för att duscha mor i morse. Det får bli på eftermiddagen sa' han.
Men tjejerna som kom för att lägga mor på eftermiddgen, sa' att det fick bli när de hjälpte henne upp.
De som skulle hjälpa henne upp hade inte tid.
Lika bra det, för då var Laura inte i sådant skick att hon kunde duschas. Efter en halvtimmes vila, var hon pigg och glad, redo att intaga sin middag.
"Så pysslig du är, som kommer med min middag", sa' hon, och åt med god aptit. Ville inte bli matat, och all mat slank ned utan problem. Nu läser hon tidningen —och det ser verkligen ut som om hon läser.
Men tjejerna som kom för att lägga mor på eftermiddgen, sa' att det fick bli när de hjälpte henne upp.
De som skulle hjälpa henne upp hade inte tid.
Lika bra det, för då var Laura inte i sådant skick att hon kunde duschas. Efter en halvtimmes vila, var hon pigg och glad, redo att intaga sin middag.
"Så pysslig du är, som kommer med min middag", sa' hon, och åt med god aptit. Ville inte bli matat, och all mat slank ned utan problem. Nu läser hon tidningen —och det ser verkligen ut som om hon läser.
måndag 15 juli 2013
"VET DU ATT DET LIGGER EN KANIN
på toaletten", sa' Liam, när han skulle till att gå.
"KANIN??!!", sa' jag.
"Ja, en kanyl", svarade han.
Klart jag vet var jag har mina kanyler.
"KANIN??!!", sa' jag.
"Ja, en kanyl", svarade han.
Klart jag vet var jag har mina kanyler.
MEDAN LAURA VILAR
passar jag på att dammsuga på övre våningen. Fem minuter innan tjänstarna ska hjälpa mor upp, tittar jag ut genom fönstret, och ser baklyktorna på deras bil.
Det blir till att larma för att få dem att komma tillbaka.
Nu har jag just torkat upp den kopp med te som Laura hällde ut på golvet, innan jag hann hindra henne.
Det gäller att ta’ ett djupt andetag och räkna till tio.
söndag 14 juli 2013
MED EN SMÖRGÅS I VARJE HAND
kan mor snabbt trycka in mer än hon kan svälja. Måltiderna har blivit lite av ett problem, när Laura börjar skeda upp yoghurten i handen, ta’r jag över och matar henne, vilket går bra — även om det kanske inte är så bra. Men när vi kommer till efterrätten senare på dagen, säger hon att hon inte kan svälja. Hon kan ha maten i munnen ofattbart länge, och när jag tror att vi sedan länge tagit oss igenom måltiden, kan hon spotta ut det hon ältat till en gröt.
När jag avslutat den dagliga städningen av mors rum, vikt ihop filtar, plockat upp från golvet, burit ut hinken med en begagnad blöja och avlägsnat den tvål som legat på toalettstolen i fyra dagar, kikar jag på avföringslistan. Den påbörjades ambitiöst för ett par veckor sedan, och i fem dagar plitade tjänstarna dit ett A varje dag — sedan kommer fem tomma rutor, innan det kommer ett A igen. Men se’n tog det slut på viljan att notera tarmens funktion. För det är ju inte så att Laura inte har haft avföring — magen sköter sig utmärkt, vilket är mer än man kan säga om tjänstarna.
Inte mycket idé med listor, om de inte sköts.
Så här i semestertider är det en lättnad att slippa se somliga tjänstare på några veckor — men lika sorgligt att se de bästa göra sin sista dag.
Jag blir irriterad på välmenande vänner, som bara ser till mina behov, och tycker att jag är löjlig som inte utan vidare överlämnar Laura i hemtjänstens klor.
Visst är det rart av dem att bekymra sig om mitt välbefinnande — men de ser inte helheten.
Tre kvart räcker inte långt om man vill få något uträttat i trädgården eller hushållet — men jag gjorde i alla fall ett litet jack i naturen nu i kväll, sedan Laura kommit i säng. Nu har jag landat på verandan, och tänker ta' igen mig en liten stund innan jag uppsöker min paulun.
fredag 12 juli 2013
GRÄSKLIPPNING VÄNTAR,
disken väntar, dammsugning väntar, ogräsrensning väntar — ja, säg vad som inte väntar. Och tjejerna som ska natta Laura kommer inte. När vi väntat i 45 minuter larmar jag, och det kommer ett par tjejer relativt snabbt. ”Här har ni det allt bra gôtt”, kvittrar den ena, och den andra faller in, ”men nu ska det väl bli gôtt att få lägga sig”.
Jag var sur som ättika, och talade om att det tyckte vi redan för en timme sedan.
”Ja, men ni skulle ju larma”.
”Nej, vi skulle bara larma om Laura ville lägga sig tidigare än vanligt”, sa’ jag.
”Oj, då måste det ha blivit något missförstånd”.
Ja, det kan man ju kalla det för, och jag påpekade att jag tyckte att den sortens missförstånd inträffade alltför ofta.
Nu är gräset klippt, disken diskad och tvätten intagen. Allt annat får vänta på ett annat tillfälle — jag borde ju veta bättre än att planera.
Så snart jag samlat kraft, ta'r jag mig uppför trappan.
VI SITTER TYSTA PÅ VERANDAN,
jag har dåligt samvete för att jag inte orkar initiera ett samtal. Laura ser ut över trädgården, hon ser harmonisk ut, och jag undrar hur hennes tankar ser ut nu för tiden. Då vänder hon isg mot mig och säger ”det är så roligt när du är i närheten, det är trevligt med någon som talar om det förflutna. Vackert ord förresten — förfluten.” Vi talar om ordet en stund och mor avslutar tankarna med att säga ”vi behöver inte flyta, vi sipprar vidare i andra banor”.
Kanske gäller det här, som med så mycket annat, inte att förstå — bara acceptera.
Vid midnatt hör jag att Laura är vaken, så jag går in till henne. Hon är orolig och vill ha en sax. Det är svårt att få kontakt med henne, hon grabbar bara tag i min tröja, och säger att hon måste klippa av den. Ännu en av alla dessa saker som jag aldrig kommer att förstå; hur Laura som varit extremt rädd om sina ägodelar, nu river sönder, och skulle klippa om hon hade en sax, och hon skriver i böcker och på allt tillgängligt.
I morse vaknade hon på gott humör, och protesterade inte när jag talade om att det var duschdag. Men när tjejerna kom var det tvärstopp — hon skulle inte duscha. Jag försöker övertyga henne, det ta’r tid men till slut går hon motvilligt med på det.
En av tjejerna rullar iväg henne till duschen, men kommer snart tillbaka och ber mig komma. Laura är inte kontaktbar, så vi rullar tillbaka och tjejerna tvättar och klär på henne. Hon förblir onåbar, så hon får stanna i sängen.
Det här är ju inte nytt, men förra sommaren när det hände varje dag, var det mycket mer dramatiskt. Men i dag tog det ovanligt lång tid innan hon kom till sig — i det närmaste en timme. När hon väl vaknade till, var hon glad och kaffesugen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)