onsdag 19 juni 2013

MOSSA OCH FJOLÅRSGRÄS


underlättar inte på något vis gräsklippningen. Men en liten, mycket liten, bit hann jag med medan mor vilade middag.
Just nu är Laura bekymrad över att personalen använder fel kasus. Jag är lite osäker på om personalen tillhör hennes osynliga värld, eller om hon avser tjänstarna — att de senare inte kan skilja på dativ och ackusativ, förvånar mig inte det minsta.
Samtidigt som vi diskuterar detta försöker jag sortera en hög med gamla tidningar. De flesta sorgligt olästa — och nu tämligen inaktuella. Jag hittar också flera månader gamla tidskrifter, fortfarande i sina plastomslag — och det är tidskrifter jag verkligen vill läsa. Vilket påminner mig om att något tycks ha gått fel med prenumerationen på en favorittidskrift — jag har skrivit två gånger och sagt att jag ska förnya prenumerationen, ändå kan jag inte se att beloppet är draget från mitt konto. Jag är redo att ge upp.

EN FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHET

får man väl ändå anse det vara att, även de allra värsta slabbmajorna och daltarna , tycker att S.Katten är den stiligaste katt de träffat på.

tisdag 18 juni 2013

SÅDANA BAGATELLER SOM


om jag har tid, lust och ork att klippa gräset, får jag sätta mig över, när gräset är någorlunda torrt, gräsklipparen fungerar och regn är på väg.
Fast jag får väl erkänna att jag gav upp långt tidigare än jag tänkt. Det var jobbigt och visst hade det varit skönt att låta kommunens gubbar göra det — men dels klipper de inte överallt där det behöver klippas, och där de klipper, blir det inte särskilt prydligt.

Vi sitter på verandan, och mor konstaterar just nu att det är så vackert att man kippar efter andan. Hon försöker pilla bort tvättanvisningen på riskudden, som hon borde ha mellan benen, men som hon för det mesta avlägsnar därifrån.

söndag 16 juni 2013

LAURA SOM INTE ALLTID


vet om vi har en eller flera katter, lyssnar uppmärksamt och intresserat på min redogörelse för ett veterinärbesök med S.Katten. Hon tycks ta till sig fakta, och ställer relevanta frågor. Och hon minns vårt samtal. Flera gånger därefter har hon frågat hur S.Katten mår — och hon vet att han inte får gå ut.
Ofta kan hon ju ställa samma fråga med bara några minuters mellanrum — det får mig att undra om man stoppar in väsentlig information i ett mindre skadat fack. 

lördag 15 juni 2013

JAG TAR ETT DJUPT ANDETAG,


när jag ser vilka tjänstare som ska hjälpa oss med morgontoaletten, och bestämmer mig för att inte haka upp mig på småsaker, inte vara kritisk och kasta alla mina förutfattade meningar över bord.
Lyckas jag? Nja, sådär. Redan tidigare visste jag att Liam är en snäll pôjk — problemet är att vi inte är på samma våglängd.
Det största problemet inom kommunens hemtjänst är dess ledning. Det tycks inte finnas några riktlinjer för hur personalen ska uppföra sig, och kommunikation är ett okänt begrepp.
Som vanligt började tjänstarna oja sig över hur stel mor är, och de bara vill hjälpa henne. Precis som häromdagen frågade jag om de inte blivit informerade om arten av Lauras sjukdom. Nej, det hade de aldrig hört talas om! Jag gav en kortfattad information, och det verkade som om de båda tjänstarna tog den till sig — och insåg vilka djävulska smärtor mor har.

fredag 14 juni 2013

JAG BLEV BÅDE GLAD


och lättad, när jag såg två av de bästa tjejerna stiga ur bilen i morse. Laura var trött och hade somnat om, så hon var inte på sitt allra bästa humör. Men allt ordnade sig, även om man inte kunde beskylla Laura för att vara tillmötesgående.
Jag talade lite med den ena tjänstaren som konstaterade att det gick bra, även om Laura knappt svarade på tilltal. Jag talade om att det var deras förtjänst att det gick bra, hade det varit några av de andra hade de förmodligen inte fått duscha henne. Det är ju ett känsligt ämne, så vi tassade väl båda lite försiktigt. Men jag sa rent ut att det är förfärande många som talar barnspråk med mor — det var väl knappast någon nyhet för tjänstaren, men vi enades om att man inte ens ska tala så till barn. Jag dristade mig även att föreslå att det skulle kunna vara något att diskutera med kollegorna.

måndag 10 juni 2013

JAG STÄLLER INGA


stora krav på mig själv. Just nu är jag nöjd över att ha ringt två samtal, utan att ha förhalat det alltför länge. En liten röst, långt inne i mig, säger att två enkla samtal inte är så mycket att hurra för — ungefär som att man blir rörd till tårar om en läkare eller sköterska sköter sitt jobb, och dessutom är vänliga — men det ger jag katten i.
Som om inte det vore nog har jag dessutom plockat undan lite — så lite, att det förmodligen bara är jag som ser det!

På lediga stunder försöker jag sortera bland Lauras saker, det är smärstamt. Dels för att det väcker så många minnen, men också för att det känns som om jag lägger mig i något väldigt privat. Vilket är märkligt, för jag tror inte att vi någonsin haft några som helst hemligheter för varandra. Men här nuddar jag vid ett sorgearbete, som många gånger även inkluderar sorgen efter min far.

En väninna frågar om Laura blivit mer intuitiv i sitt förhållande till andra människor, sedan hon blev dement. Jag tror inte det, hon har alltid varit en god bedömare av sina medmänniskor — förmodligen en kombination av erfarenhet, intresse för människor och kanske en nypa intuition. Skillnaden är, att en del hämningar tycks ha försvunnit och hon är mer oförblommerad i sitt tal. Samtidigt märks att hon är hårt drillad, när det kommer till hyfs och god ton, så efter att ha sagt sitt hjärtats mening, kan hon vara konventionellt artig, be om ursäkt eller bara vara allmänt ämabel.