måndag 10 juni 2013

FRÅN DEN ENA YTTERLIGHETEN


till den andra. Det är nog rätt typiskt, att det inte finns något som är typiskt. I så måtto var gårdagen typisk, Laura vaknade glad och pigg, men innan hon kom upp var hon mycket trött — så trött att hon nätt och jämt svarade på tilltal.
Efter en timme på verandan piggnade hon till och var mycket intresserad av valda delar dagshändelser och kvinnohistoria.
Hon var fortfarande pigg när det drog ihop sig till middagsvilan, men var då rätt osammanhängande i sitt tal — och när tjänstarna frågade om hon ville lägga sig, svarade hon nej. Tänk om de kunde lära sig att inte ställa den sorten frågor!
När det var dags att stiga upp, talade jag med henne, och hon såg fram emot att få stiga upp och äta middag. Några minuter senare sov hon så djupt att tjänstarna fick vända utan att hjälpa henne upp. En timme senare var hon pigg och glad igen och ville gå upp. 
Återstoden av kvällen var hon klar och glad, men hade inget emot att få lägga sig.

Nu ska jag fortsätta mitt detektivarbete med att försöka lista ut vilken säkring som gått. Jag har pillat på alla, men den röda plutten sitter kvar, så jag måste skruva ur dem i tur och ordning, sätta i en ny säkring och springa (hm, gå) ned i köket för att se om ljuset har tänts. Ännu har jag inte hunnit igenom alla säkringarna, för det har alltid kommit något emellan.
Ofta kommer något emellan — vi hade räknat ut allt så bra, kompisen och jag. Hon skulle komma på besök ett par dagar, vilket skulle ge mig en möjlighet att åka hemifrån för att uträtta några nödvändiga ärenden — men så har hennes syster blivit sjuk, och hon blev tvungen att bege sig till andra sidan av jorden.

fredag 7 juni 2013

"NU KOMMER VI MED SOLEN”,


säger Liam, när han och Maja kliver in här. En lögn, eftersom solen välsignat oss hela dagen — dessutom kändes det som om solen gick i moln när jag såg vilka som kom för att dusha mor.
Kanske kände Laura på samma vis, för trots att hon var idel leenden när hon vaknade, blev hon arg och tvär när tjänstarna skulle hjälpa henne upp. Hon tvärvägrade att bli duschad, gick i nåder med på att bli bytt på. Sedan ville hon ligga kvar i sängen.
Hon var väldigt trött, men jag grunnar på hur stor del av tröttheten som berodde på tjänstarna — just dessa två gör mig mer än trött, så jag kan tänka mig att en fysisk trötthet förstärks av att behöva bli skött av människor man ogillar.

Nu läser hon tidningen, och kan tänka sig att gå upp om en stund.

onsdag 5 juni 2013

DET ÄR GOTT ATT ICKE GLÖMMA


 Vi beundrar Saintpaulian, som blommar rikligt, och jag minns plötsligt en episod från min barndom. Jag var kanske sex år, när vi var på väg till tunnelbanan och jag försökte förklara vilken blå nyans som var min favoritfärg (saintpauliablå), vilket visar sig vara även Lauras favoritfärg. Jag vet exakt var på Brännerigatan vi gick, hur huset på andra sidan gatan såg ut, och att det var en skylt utanför en affär som fick mig att börja samtalet. Huruvida mor minns episoden, eller ej, lär jag aldrig få veta — men hon smålog och sade att hon gjorde det, att även hon mindes gatan vi gick på. Det var då hon efter en liten stund sa’: ”det är gott att icke glömma”.

Två rara töser skötte mors morgontoalett i morse. Laura hade ont och var inte särskilt samarbetsvillig, och jag hörde på deras röster att det stressade dem.
Innan de gick frågade jag om de blivit informerade om vad det innebär att ha polyneuropatit. Men nej då, trots att jag bett att alla som har med Laura att göra, ska få veta vad det innebär, så har ingenting sagts om saken.
Jag borde inte vara förvånad.

tisdag 4 juni 2013

JAG KAN NOG INTE VÄNTA


på att någon tjänstare ska slänga de öppnade flaskorna med natriumklorid. Upptäckte i dag att en tjänstare använde innehållet i en flaska, som stått öppnad i minst en vecka, när hon tvättade Lauras sår.
Någonstans i bakhuvudet trodde jag mig veta att en öppnad flaska ska användas inom 24 timmar. För att var säker på min sak, går jag ut på nätet för att få korrekt information, och hittar detta:
Användningsområden 
•  Spolning av ögon, näsa, små sår, kompresser och 
instrument 
Hållbarhet 
•  Från tillverkningsdatum: 3 år 
•  Bör användas omedelbart när förpackningen har 
brutits 
•  Förvaras vid rumstemperatur 
Produkt 
•  Natriumklorid 9 mg/ml 

Skulle tro att att tjänstarna noga vidhålles att inte slösa med kommunens medel.
Talade i går med en av de bättre tjejerna — en som man kan samtala med — om skoskydd och blöjor. Hon lät undslippa sig några syrliga kommentarer om att de som jobbade på golvet, och visste vad som behövdes, inte var betrodda när det kom till att beställa varor.

Kom tjejerna extra tidigt i går, som kompenserade de detta med att inte komma förrän kvart över elva, i dag. Just i dag, var det bra eftersom mor sov så djupt, att jag inte lyckades väcka henne förrän vid elvadraget. Men nog skulle det vara enklare för mig att få larma, än att vänta på folk, som ändå inte kommer på avtalad tid.

måndag 3 juni 2013

I EN VECKA

 klev alla tjänstare över handduken, innan en tjej tog upp den, vek ihop den — och la' den bland de rena handdukarna.
Hur länge natriumkloriden ska pryda fönsterhyllan, återstår att se.

I kväll fick vi vänta länge på dem som skulle natta mor — efter en stund blev hon otålig och ville åka till sta'n. Det hjälpte inte vad jag sa', hon tyckte jag var elak som inte ville åka till sta'n med henne — som inte ens ville ge henne en telefon, så att hon kunde ringa till sta'n.
Lika upprörande var det också att jag inte såg de lampor hon såg — och att jag inte ville släcka dem.
När tjejerna väl kom, var hon inte vänligt inställd. De fick lirka en hel del för att få av henne kläderna, och få henne i säng.
Men så snart de gått, och jag skulle ge henne ögondropparna och säga godnatt, var hon solig och pratsam. Det är alltid lika svårt att lämna henne, när vi har så trevligt.
Allt jag vill just nu är att få sova.

JAG SER JU HELST


att Laura äter på egen hand. Men det tenderar att bli en kladdig historia — ibland. Eftersom hon trycker in alldels för mycket mat i munnen, får hon svårt att svälja — och det är då hon spottar ut.
Just nu provade jag att skära återstoden av en smörgås i små bitar. Det blir lita av ett mellanting av att äta själv och bli matad, för bitarna måste stå utom räckhåll, så får jag räcka henne en bit när hon svalt vad hon har i munnen. Ser just nu, att det kanske inte funkar lika bra som jag tänkt mig, för hon har spottat ut en av de tuggade bitarna i sin mugg. 
Och ligger det mat på en tallrik, så har jag bara att välja på att mata henne eller att låta henne stoppa in så mycket hon behagar.
”Det är ingenting jag kan ha i skrivmaskinen”, säger hon om den sista tuggan som är föredömligt vältuggad — men ännu inte svald.

Jag hade tänkt åka och handla i morse, men orkade inte. Hade jag orkat göra det, hade jag förmodligen inte varit hemma när tjänstarna kom före klockan tio i morse. Detta trots att jag flera gånger bett dem att inte komme före halv elva. De får väl stå där och vänta, nästa gång, om jag inte är hemma. Men jag vet att jag kommer att känna mig ännu mer stressad än vanligt när jag handlar, vetandes att det kan stå tjänstare på trappan så tidigt.

söndag 2 juni 2013

FÖRÄNDRINGARNA SKER


så gradvis att jag inte har en aning om när de sker. I Lauras fall är inte förändringar nödvändigtvis försämring. Hon mår mycket bättre nu än för ett år sedan — då när jag insåg att vi behövde hjälp. 
Det kan hända att Laura är ängslig, viskar för att ingen ska höra — trots att vi är ensamma — och hon misstror ofta sina medmänniskor. Men psykosen visar sig sällan — som den gjorde då, för ett år sedan. Och anfallen, de förfärliga anfallen är lika sällsynta de. Hur det skedde, och i vilken takt det skedde har jag däremot ingen aning om — jag vet bara att det är en enorm lättnad för oss båda.
Däremot vet jag på dagen, när hon inte längre kunde resa sig upp, och hjälpa till när hon skulle flytta sig. Det var när Anna hälsade på i oktober, som benen inte ville vara med längre.
Så är det med det mesta, både mors och mina krämpor, kan jag bara datera om jag har något att hänga upp det på — besök eller sjukhusvistelser.

Jennifer, hemma från England, tittade in som hastigast i går. Laura levde upp, när Jennifer berättaade att hon kommer tillbaka till Sverige den fjärde juli, påpekade mor genast att det är Amerikas nationaldag. Jag drog upp en dal gamla fjärde juli minnen — och jag tror att mor mindes det mesta av det jag talade om.

Vi njuter av försommaren, till och med i går när regnet öste ned, satt vi på verandan, lyssnade till det hemtrevliga smattret på taket och insöp de ljuvligaste sommardofter.
Förra sommaren kunde vi ju fortfarande göra en del utflykter, men nu när hon inte kan hjälpa till så pass mycket att hon kan flytta över till bilen, går det inte längre. Jag önskar så att det funnes möjligheter för Laura att lämna huset — hon uppskattade det så mycket.