torsdag 23 maj 2013

"JA, JAG VET ATT DET GÖR LITE ONT",

säger Maja, och låter som en stressad småbarnsmamma med migrän.
"Inte lite — det gör enormt ont", svarar Laura.

onsdag 22 maj 2013

”GODNATT GULLUNGE”


Som så ofta på kvällarna, var Laura relativt klar och redig i går kväll. Hon tyckte att jag såg trött ut, och uppmanade mig att lägga mig på en gång.
Jag hörde att hon småpratade, och när jag tittade in till henne, någon timme senare, var hon riktigt uppsluppen, talade om ”tropéer” och trakéer, det fanns nio tropéer vid ett bord, nio vid ett annat — så fanns det ett antal trokéer, alla hade de olika färger. Jag föreslog att hon skulle försöka koppla av och sova, men hon bara skrattade, och det sista jag hörde innan jag lämnade rummet, var hur hon organiserade sina färglada vänner. Jag hörde att hon talade rätt länge, men det lät glatt, så jag brydde mig inte om att gå in till henne.
När jag tittade in i morse klockan sex, låg sängkläderna på golvet. Jag bredde på henne, och hon vaknade till och tackade, innan hon snabbt somnade om.

Laura sov fortfarande när tjejerna kom halv elva, men inte djupare än att hon vaknade när vi började att tala med henne.
Hon lyckades hålla sig vaken ända tills det var dags att vila, så halv elva får det bli väckning i fortsättningen. För är hon utsövd är hon för det mesta glad och harmonisk, och oftast relativt klar. Och irritationen över tjänstarnas behandling och bemötande går snabbare över.

tisdag 21 maj 2013

"JAG HAR ALDRIG SVÄRT INFÖR DIG"

säger Klara, när Laura påstår att det är hon som lärt henne att svära. Naturligtvis kunde mor svära innan hemtjänsten kom in i vårt liv — men faktum är att hon gjorde det ytterst sällan. Nu gör hon det bara när det gör mycket ont, då kan hon säga att det gör jävligt ont — värre än så är det sällan, men för Laura är det illa nog.

Mor sov så gott, när tjänstarna anlände en bra stund efter tio. Jag bad dem komma igen nästa gång de fick en lucka i schemat, vilket blev efter en dryg timme. Då hade hon hunnit somna om sedan jag lyckats väcka henne, och pilla i henne medicinen.
Morgonskötseln tog en bra stund, för sköterskan skulle lägga om sår, och hon lät vänta på sig. Mor var rätt trulig under hela proceduren, men så snart hon satt på verandan, och tjejerna hade åkt, blev hon på väldigt gott humör, och är inte det minsta trött.
De senaste dagarna har hon ju varit extremt trött och sovit nästan hela dagarna, jag har misstänkt att det berodde på att hon inte fick sova ut på morgonen. Men i går var jag lika trött, hade gröt i huvudet och spagetti i benen, och tänkte att det kanske var vädret som tryckte ned oss. Eventuellt får jag be dem komma lite senare på morgonen, även om enhetschefen kommer att gå upp i limningen. (Vilket i och för sig, skulle vara en välgärning, om det innebar att vi slapp henne).

måndag 20 maj 2013

LAPPEN GJORDE NYTTA

 — eller en viss nytta, kanske jag skulle säga. De flesta lägger tillbaka sakerna (ungefär) på rätt plats — även om vi inte tycks ha samma uppfattning om vad hopvikt innebär. Och varför man inte lägger täcket under överkastet, har jag fortfarande inte förstått.


Bara för att det går att knöla ihop textilier så måste man ju inte göra det. I sanningen samn är det inte bara inom hemtjänsten man lever i den villfarelsen.


Det är mulet, med tillfälliga solglimtar och omkring 20°, så friskluftsfanatiker som vi är har vi flyttat ut på verandan. Laura sover gott, under ett antal filtar och  med en tidning i knäet. Just nu lyssnar jag på dagens eko, på rätt hög volym, vilket inte stör mor det minsta.
Eftersom jag väcker henne vid tio, somnar hon raskt om så snart hon fått i sig frukosten. En frukost som jag får påminna henne om, när hon ofta börjar nicka till med en macka i handen. Riktigt bra är det inte, men jag låter det gå så här ett tag till.

lördag 18 maj 2013

"SÅ TREVLIGT VI HAR DET

tack gode Gud för att vi får vara tillsammans", sa Laura, när vi i går kväll satt på verandan och drack te. 
Jag i min tur tackade min lyckliga stjärna för att jag inte gav med mig och accepterade erbjudandet om korttidsboende för mor. I själva verket var det mer av en order än erbjudande — och jag kan tänka mig att det kan svårt att stå emot deras påtryckningar. I synnerhet om man tillhör generationen före mig, som har en annan syn på auktoriteter — och som kanske inte heller har så stor erfarenhet av den så kallade vården.
Vi hade alltså en jättefin kväll, Laura var ovanligt klar och vi njöt av att få vara tillsammans.
Tjejerna kom som avtalat vid halvåtta och stjälpte mor i säng på ett par minuter. 

fredag 17 maj 2013

SKÖTERSKAN RINGDE,

inte Ulla, som jag har så svårt för, utan den medicinskt ansvariga. De ville diskutera Laura — NU. Det passade sällsynt illa, eftersom jag hade viktiga telefonsamtal på gång, förutom besök av en kompis som behövde hjälp med en text. Dessutom var jag tvungen att fara till byn så snart mor kom i säng för sin vila, eftersom somliga mediciner var helt slut. Men jag ville ha det undanstökat, så jag planerade om dagen på stående fot. Naturligtvis hade jag räknat med att NU, är NU och inte efter 40 minuter, vilket gjorde mig lätt stressad.
Men till slut kom de, sköterskan och en enhetschef. De hade hört från dagens tjänstare att mor var så stel och svårskött, och så hade ett nytt trycksår uppstått. Kruxet är att det finns inte så mycket som går att ändra på i vårt schema. Jag har länge vetat att det är en nagel i ögat på dem att jag larmar, morgon och kväll, istället för att som andra underdåniga vårdtagare ha bestämda tider. Nu bestämdes att ett försök med fasta tider ska göras, men om det inte passar så kan jag skicka i väg dem. 
Egentligen hade de velat ta in Laura på korttidsboende — men de tillstod att de inte kunde erbjuda någon som satt och höll mor i handen i tre timmar en natt, eller så länge det nu krävs. Inte heller finns det personal som kan besvara hennes frågor, på engelska, om hennes familj eller hennes yrkesgärning, när hon blir orolig. Sköterskan tog det nog med ro, men enhetschefen var inte helt nöjd med att inte få sin vilja igenom.
Jag kan inte frigöra mig från att mors välbefinnande är sekundärt, vad det handlar om är att tjänstarna tycker det är jobbigt att Laura skriker åt dem — och blir trycksåren stora, så kan de bli anmälda för vanvård. Vilket de borde ha blivit redan förra gången, vilket jag antydde.
 
Trevligare är att vi har kunnat sitta på verandan i dag. Om man bortser från några sjukhusresor, så var det första gången mor kom ut sedan i september.
Så här sitter vi nu, småpratar och njuter av den vackra dagen.

MOR SOMNADE TIDIGT


men vaknade och sov i omgångar, de första timmarna. En gång när jag tittade till henne, såg det ut som om hon drömde om något trevligt — hon smålog och såg så förnöjd ut. Men när jag skulle lägga mig strax före nio, då var hon klarvaken och rätt förvirrad. Hon kände inte igen sig och upprepade att hon kände sig så konstig eftersom hon inte hörde hemma någonstans. "Var bor jag egentligen" undrade hon. Jag hade inte mer än förklarat att vi var hemma hos oss, så frågade hon samma sak igen. Så höll vi på, det var svårt att se hur Laura verkligen ansträngde sig för att få saker och ting att gå ihop — men det gick inte. 
Så ville Laura gå på toa, och nu kunde hon inte för sitt liv förstå varför hon inte bara kunde gå på sina egna ben till toaletten. Jag förklarade att jag inte kunde hjälpa henne, men att hon hade blöja på sig, varpå hon föreslog att hon skulle gå ut genom fönstret och huka sig bland buskarna — så höll vi på i säkert över en timme.
Och jag tänker på alla dementa som bor på särskilda boenden — vem har tid att sitta hos dem i flera timmar på nätterna och hålla dem i handen, krama dem och svara oräkneliga gånger på samma frågor.
Till slut enades vi om att vi kunde skriva våra brev i morgon, att vi nog behövde sova båda två. Men jag hörde att det tog lång tid innan hon somnade.