Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
onsdag 8 maj 2013
"TYCKER DU OM
sådan här musik Laura?" Maja låter lite förvånad och samtidigt nedlåtande. Förmodligen har hon svårt att förstå hur någon väljer att lyssna på musik av Hoffmeister. Men tror hon verkligen att vi skulle spela skivor med musik vi inte gillar.
Man måste inte alltid prata, en vänlig tystnad är bättre än ett krystat och nedlåtande samtal. Men det är inte många av tjänstarna som insett. I sanningens namn är det nog även många icke-tjänstare som är rädda för tystnaden.
Det har varit ont om bra tjänstare här de senaste dagarna, men när det kommer någon, slår genast samvetet till, och jag tycker att jag borde uppskatta deras arbete mer än vad jag gör.
Jag är oändligt tacksam för att jag bor i ett land där vi kan få (viss) hjälp (om vi gör som de överordnade säger), men samtidigt tycker jag nog att lite av fattigstugementaliteten lever kvar — vi förväntas vara tacksamma för att vi får hjälp. Laura har arbetat hårt i hela sitt liv och betalat skatt, just för att hon ska kunna få hjälp. Det finns nog rätt många områden där vi lätt blir tårögda bara för att folk sköter sitt jobb. Vården och så barnomsorg och skola, hör dit. Rätt märkligt att vi ska bli förvånade och rörda när vi får den hjälp vi har rätt till.
tisdag 7 maj 2013
”JÄTTEBRA, SÅ DUKTIG DU ÄR!”,
säger Lotta till mor. Vad det gällde vet jag inte, men tonfallet fick mig att gå upp i limning — och uppenbarligen retade det även Laura. ”Ja, tänk vad jag kan! Så FÖRSKRÄCKLIGT duktig jag är!” svarade hon, med sin mest sarkastiska röst — och jag kan lova att den är sarkastisk i kubik. Till och med Lotta förstod att Laura var arg. Men frågan är om hon förstod varför. De här tjejerna tror att de är empatiska och bra på alla de sätt. Att det är lika kränkande att tilltala en vuxen person som om hon vore tre år, som det är att säga rena elakheter eller nypas, har säkert inte gått upp för dem. Och jag är rädd för att de aldrig någonsin kommer att lära sig det.
”DET ÄR JÄTTEFINT VÄDER
har du varit ute i dag?” frågar Liam när han stormar in.
”Nej, när skulle jag ha hunnit det?”, svarar jag, och försöker att inte låta lika irriterad som jag är.
”Jag tänkte att du kunde gå ut på morgonen”.
”Och när ska jag då sköta hushållet?”
Det har nu inte Liam något svar på, så han mumlar bara något.
Det är rena katastrofen när Liam kommer tillsammans med någon av de yngre tjejerna, som hellre ägnar sig åt privatsamtal, än åt mor.
söndag 5 maj 2013
TORKVÄDER
Det går fort att få tvätten torr i blåsten, första gången i år jag hänger ut tvätten. Laura sa att hon såg fram emot att få sova på lakan som torkat ute.
Mor sov flera timmar, sedan hon äntligen somnat ifrån smärtan, och vaknade tämligen smärtfri — jag tror inte ens att hon mindes att hon haft ont.
Hon var fåordig och såg trött ut, och så snart hon ätit sin frukost, somnade hon i stolen. Jag tippade stolen bakåt, så hon nästan kom att ligga ned, och hon sov nog en dryg timme.
När vi sedan väntade på tjänstarna som skulle hjälpa mor i säng tittade vi i en konstbok om Åke Göransson. Det blev ett aktivt tittande. En säregen konstnär med kraftfull kolorit som Laura uppskattade. Jag berättade i korta drag om konstnärens öde, och vi diskuterade hur hans livssituation förmodligen hade påverkat hans konst.
DET ÄR FASANSFULLT
att se på när någon har ont, och inte kunna göra något annat än att hålla personen i handen. Jag vaknade tidigt av att Laura kved. Hennes ben smärtade ännu mer än vanligt. I en dryg timme satt jag hos henne, innan sömnen befriade henne från den medvetna smärtan. Nu hoppas jag att hon vaknar något så när smärtfri.
Liam, som drabbat oss ofta de senaste dagarna, frågade om hon inte kunde få något smärtstillande. Varje gång någon föreslår något i den vägen, får jag en känsla av att det är mer för att de skulle underlätta för dem, än för att göra livet lättare för mor. Jo, jag vet, jag ser det från min horisont som inte är så välvillig gentemot tjänstarna. Men tror de verkligen att jag skulle undanhålla mor något som kunde göra hennes liv bättre.
Somliga av dem låter grovt förolämpade när de frågar var(t!) det gör ont. De går i svaromål och talar om att de inte gör henne illa med flit — oproffsigt.
Mellan hemsökelsepersonalens besök har vi haft det bra de senaste dagarna, Laura har varit tämligen närvarande. Det gör ju att jag märker hur mycket det betyder att hon har någon att samtala med. Och då talar jag om riktiga samtal — inte tjänstarnas standardfraser, med tonfall som får en handgripligt våldsam ådra i mig att koka.
fredag 3 maj 2013
JAG HADE TVÅ ALTERNATIV
för kvällen, om vädret tillät hade jag tänkt snygga till i ett par rabatter. Det gjorde nu inte vädret, det blåste ordentligt — men tror någon att jag då grep mig an den alternativa planen, att städa ett badrum. Nej, ingen som känner mig tror väl det. Jag tänkte, som så ofta förr, att det där gör gör jag i morgon, så ramlade jag i säng, och somnade bums ifrån nyheterna.
Duschdag, så med allt jag inte gjorde i går, blev det en hel del att fixa nu på morgonen, vilket innebar att den tänkta turen till byn för att handla gick om intet. Eftersom jag inte skrivit någon handlingslista, vilket är nödvändigt för personer vars hjärnor kommit bort, så gjorde det inte så mycket. Apoteket öppnar inte förrän klockan tio, så dit kunde jag ändå inte gå, förs måste jag skriva en lista på vad jag ska ha där och sedan faxa listan till dem och hoppas att de lyckas med konststycket att ta hem medikamenterna i fråga. Den listan borde jag ha skrivit för länge sedan.
På tal om förkomna hjärnor, så ger det mig åtminstone motion. Jag går upp på övre våningen för att hämta något, på vägen till detta något, hittar jag något annat att göra så kommer jag tillbaka ned tomhänt — eller med fel prylar. Så blir det en ny tur, och i bästa fall lyckas jag avskärma mig och gå direkt på det jag avsåg att hämta.
Morgonen avlöpte väl, två av de bästa kom för att duscha mor, jag önskar att man kunde välja vilka tjänstare man vill ha — eller åtminstone porta de värsta.
torsdag 2 maj 2013
”JAG HÖR INTE
vad du säger”, sa Laura, när Liam hävt ur sig något, snabbt sluddrigt och på dialekt. Han upprepade allt, på exakt samma vis, bara med högre röst.
”Skrik inte” fräste mor, "jag hör inte dåligt". Nej, hon hör inte så illa, men när tjänstarna använder en jargong som inte ingår i mors ordförråd uppfattar hon inte vad de säger. Men de har så torftigt ordförråd att de faktiskt inte alltid har synonymer att ta till, och då blir det till att höja rösten.
Kunde jag bara förstå vitsen med att öppna tre olika blöjpaket av samma sort. Nu har jag fraktat ut alla oöppnade förpackningar till vedboden — ännu har ingen frågat efter dem.
Jag har också avlägsnat en av fåtöljerna från rummet, men det finns ju fortfarande andra sittmöbler att släppa filtar och kläder på — kampen går vidare.
En ny tjej gick med "bredvid" i dag, eftersom hon ska vara sommarvikarie. Hon stegade fram och presenterade sig, vilket inte är många som gör.
Problemet med att ha en låg energinivå, är att om det någon gång rinner till, bli jag nästan lamslagen, därför att jag inte vet i vilken ände jag ska börja göra något. Det slutar i regel med att jag försöker göra allt jag försummat under de senaste åren — allt på en gång. Vilket inte är så lyckat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
