OCH SE'N DÅ?

säger vänner med ett tydligt frågetecken på slutet. En fråga som kräver ett svar, som jag inte har. Jag är nog fortfarande rätt oorganiserad, men tar ett steg i taget — men försöker ändå hitta en struktur att hänga upp mina dagar på.  

Att städa efter hemsktjänst gav mig en välbehövlig adrenalinkick, duschen och tvättfaten har jag kvar, har ännu inte lyckats mobilisera den behövliga kraften för att skrubba dem. 

Nu hoppas jag bara att att rehab snart kommer för att hämta allt lånegods — som tack för lånet skickar jag med den avföring som har suttit på bäckenets kanter, jag vet inte hur länge. Övre våningen ser ut som ett möbelmagasin, så jag ser fram emot att få det snyggt både där och i salen.

 

Fortfarande kommer jag på mig med att snegla på klockan för att inte missa tjänstarna. Redan innan jag tänkt tanken till slut inser jag ju att jag kan fortsätta att röra mig i ultratapid och göra vad jag vill, när jag vill.

 

Till min stora glädje minns jag den Laura som fanns före demensen — när jag tänker på mor är det den handlingskraftiga, slagfärdiga och rörliga Laura jag ser för mitt inre öga.

 

Eftersom Laura dog medan personalen var här, skötte de det praktiska som alltid följer på ett dödsfall, och de gjorde det vänligt och professionellt.  De ville verkligen underlätta för mig, så jag hade inte mage att köra i väg dem, när jag helst av allt hade velat vara ensam med mor, och de inte ville lämna mig. Och kramarna hade jag gärna varit utan.

 

Lika mänskliga var de inte när vår favorittjänstare fick höra om dödsfallet, och spontant sa att hon ville ringa till mig. Nej, det var inte passande — så hon väntade med att ringa tills hon kom hem.

SISTA INLÄGGET

 Laura dog på eftermiddagen i dag. Lugnt och fridfullt.

"SÅ GO' DU ÄR SOM PLOCKAR HALLON

åt oss, sa Laura när jag serverade nyplockade hallon till efterrätt. 

Jag blir så glad när jag märker hur hon kan dra slutsatser och se sammanhang. Mycket för min egen skull, naturligtvis, för det visar ju en bit av den mamma, som jag minns — men också för hennes egen skull. Det måste vara skönt, att åtminstone ibland, kunna orientera sig i tillvaron, och förstå hur saker hänger ihop.

Häromdagen gick någon förbi fönstret, och hon sa: "det är någon på rampen". Jag blev förvånad över att hon mentalt kunde placera rampen på rätt plats — och naturligtvis riktigt glad.

"NEJ, DU ÄR INTE KLANTIG,

bara lite glömsk", sa Laura, när jag bad om ursäkt för att jag var så klantig att jag glömt att sätta på kaffet. 

Hon vaknar glad och vänlig — vilket inte betyder att hon kan vara frän när tjejerna talar för fort och otydligt, eller gör henne illa.

Det goda humöret fortsätter under frukosten, trots att hon har svårt att få ett grepp om vilka vi är och var vi befinner oss — och varför. Hon frågar upprepade gånger, var vi befinner oss, hur vi kommit hit och hur länge vi ska stanna. Jag försöker ge enkla svar, men Laura har svårt att ta det till sig. Hon frågar vad mina syskon heter, och jag talar om att jag är hennes enda barn — det gläder henne, men hon frågar ändå om, och om, och... Avledning fungerar inte, jag försöker leda in samtalet på middagsmaten, men det lämnar hon snabbt, och fortsätter att fråga. Hon frågar ett antal gånger när jag har min födelsedag — och jag svarar lika många gånger. Sedan går jag för att hämta tidningen. När jag kommer tillbaka ber hon om papper och penna — till min stora förvåning skriver hon datumet för min födelsedag. Att dagen blev korrekt var kanske inte så förvånande, även om det var minst tio minuter sedan jag talat om det— men att hon skrev månaden i siffror gjorde mig förbluffad. 

 

Ett par tjejer har nyss varit här och lagt mor, om det är värmen eller stress, kan jag inte uttala mig om — men till min stora förvåning upptäcker jag, sedan de gått, att de klätt av henne och bäddat ner henne, som om det vore nattning. 

 

Och på tal om nattning, önskar jag att de ville lägga kläder som ska tvättas i tvättkorgen, i går fick jag sniffa mig fram till vilka kläder som stank, och behövde tvättas.

TREVLIG SOMMAR,

säger Liam innan han går. Jag förmodar, och hoppas, att det betyder att han ska ha semester. 

På sistone har vi haft besök av en annan, än den ordinarie sjuksöterskan. Hon är lågmäld och sansad, det förekommer inget privatsamtal över huvudet på Laura när hon är där, och besöken avlöper utan problem. Dessutom snyggar hon till efter sig.

Jag har svårt att förstå vitsen med att lämna våta skurtrasor i en hög, på ett vått golv — men förvånad är jag inte.

LAURA SOVER,

hon är avslappnad och det ser fridfullt ut. Jag undrar om hon drömmer — och i så fall hur. Återvänder hon till barndomen, är det ordlöst, eller har hon någon sorts tankar. Det där med tankarna funderar jag på även när hon försvinner in i sin egen värld, i vaket tillstånd — vad rör sig i huvudet på henne. För även om hon har blivit mer tystlåten, så kan hon ju föra ett samtal — hon kan välja mellan två alternativ, hon svarar på frågor, om än i enstaka meningar, och ofta lyser hennes humor igenom.

Ja, det är mycket jag undrar.

 

Jag chockade nog personalen i går, genom att vara snyggt klädd. Jag hasar ju mest omkring i mina gamla trädgårdsbyxor och en stor skjorta, det är enklast så om jag skulle få några minuter över till att rycka upp ogräs. Men kläder behöver ju tvättas och istället för att ta på mig andra lika sjaviga kläder, letade jag fram en sval klänning. Ingen sa något, men jag såg på blickarna att det noterades.

TAPPAR NÅGOT PÅ GOLVET,

gör vi lite till mans — men de flesta har ju vett att plocka upp det. Det intressanta är att hemtjänstarna inte tycks tillhöra kategorin "de flesta". Jag har hängt en "grippinne" på sängen — men det, liksom sopborsten som alltid står framme, är för subtilt.

I fyra dagar har en blå handske legat på golvet, förra gången tog det tio dagar innan någon plockade upp en.

 

Måltiderna har gått relativt bra på sistone, även om jag får påminna Laura om att hon ska svälja. Tyvärr kan jag inte överlåta maten åt henne, utan får portionera ut de frimärksstora smörgåsbitarna för att hon inte ska stoppa in allt på en gång. Middagen däremot klarar hon för det mesta själv, även om det hon lassar på skeden nätt och jämt går in i munnen. Naturligtvis får jag hela tiden vara på min vakt, om jag inte vill torka upp måltiden från golvet. Efter att hon flera gånger försökt äta filen utan sked, har jag övergått till att mata henne vid den måltiden.

 

Tack Gittan för allt besvär du gjort dig med att leta rätt på sidor som beskriver de anhörigas rättigheter. Jag uppskattar det verkligen!

Kruxet är (och det har jag  nog skrivit om tidigare) att när det gäller min kommun och dess socialtjänst, så har de förbrukat sitt förtroende. Jag kan inte tänka mig att luta mig mot någon i en kommun, där somliga inte håller käften med vad de får veta, där de hämnas när jag IVO-anmäler dem — och sedan inte vidtager de åtgärder de blir ålagda att vidtaga — och dessutom förser IVO med uppenbara lögner om mig.

DAGARNA RINNER UNDAN,

vardagen innehåller den vanliga vänliga blandningen av samvaron med mor, hushållssysslor med det evigt dåliga samvetet för allt jag inte gör, och den så gott som dagliga irritationen över tanklös, slarvig, och ibland, okunnig hemtjänstpersonal (och naturligtvis dåligt samvete för att jag är så småsint och retar mig på dem).

I morse var jag på vippen att ge Liam ett ord på vägen, innan han gick — men vetskapen om att inget biter på honom och att det bara skulle öka spänningen oss emellan, fick mig att avstå.

 

Tack för de mejl, några av er skickat — jag kan inte lova att svara på dem, men de värmer mitt hjärta.

MIN UNDERBARING

sa mor när jag kom in för att natta henne. Ibland får hon söka efter ord, och inte alltid finner hon de rätta — men hon finner fortfarande ett stort nöje i att leka med språket. 

Hon var trött, men på ett gott humör, och det var då för väl eftersom jag blev tvungen att byta tröja på henne. I morse vägrade Laura att ta av sig nattskjortan, så tjejerna lät henne behålla den, satte bara en tröja över. Hade de varit smarta hade de väntat en stund och sedan föreslagit henne att byta tröja — det hade förmodligen gått bra.

Så tjejerna som nattade mor, bytte nattröjan mot en snygg jumper. Då har de ändå både nattat mor och klätt henne på morgonen många gånger, och sett hur både natt och dagkläder ser ut.

Laura gjorde sitt bästa för att hjälpa till, och knystade inte när det gjorde ont. Hon är en underbaring!

MOR ÄR VAKEN

när jag kommer hem från affären. Inte alltför upprörd, tack och lov, även om hon vill upp omgående.

Det blev en helt onödig tur till byn eftersom receptet inte kommit apoteket tillhanda. Märkligt hur sjukhuset ofta bara expedierar delar av de förskrivningar jag ber om — och naturligtvis utelämnar det som är nästan slut.

Micke och Liam kommer för att hjälpa mor upp, så jag får träna mig i självbehärskningens svåra konst. Med honungslen stämma förklarade jag varför stickade plagg inte mår bra av att hängas så att vassa saker sticker igenom plagget. Och visade på var det vär lämpligt att hänga en kofta.

Tjejerna som hjälper Laura i säng för middagsvilan, verkar lika förvånade i dag, som alla andra dagar, över att mor har ont i kroppen. Jag är medveten om att det är svårt, mycket svårt, att sköta en person som har ont, och det är deras attityd som upprör mig. När de gick, och sa hej då, svarade Laura med "och kom inte tillbaka!" Hon grät när jag kom in till henne, förmodligen mer över den förnedrande behandlingen än av smärta.

I NÄSTAN EN TIMME TALADE LAURA

med sina osynliga vänner, innan hon kom till ro. 

Hon hade somnar i sin stol innan tjänstarna kom — en halvtimme för sent — och det är naturligtvis inte roligt att bli väckt, för att kunna lägga sig. Så inte var hon särskilt medgörlig vid nattningen.

Hon var fortfarande upprörd när jag kom för att säga godnatt, hon ville inte ha täcket på sig, utan skulle upp ur sängen och vad jag än sa, så skulle jag ha talat om det för länge sedan. 

När jag tittade in till henne alldeles nyss, hade hon lugnat ned sig och ville gärna ha täcket över sig.

Annars har det varit en bra dag, jag tycker att Laura har varit ovanligt pigg de senaste dagarna, och i dag åt hon med god aptit. Hon har talat mycket — men det är inte alltid lätt att följa med i hennes tankegång. För jag tror faktiskt att det finns en tankegång i hennes ordlabyrinter, även om jag inte kan följa med i den.

SÅ VI LETAR

efter Lauras nattkläder, kvällens tjejer och jag. Till slut böjer sig en av tjejerna ned — och si, där under sängen ligger de.

Karin, favorittjänstaren, arbetar som vikarie under sommaren — jag hoppas vi får se mycket av henne.

"I DAG SKA MAN ÄTA SILL",

fick Laura veta av Liam. "Det är väl gott?" fortsatte han. Mor hade den goda smaken att inte svara, och jag insåg att Liam inte fattat ett smack av det jag sa om att inte behandla Laura som ett småbarn.

Stundtals för mor obegripliga samtal, att mina svar är lika obegripliga som hennes tal, stör henne inte det minsta. Lyckas jag komma på något intressant att tala om kan hon plötsligt återvända till nuet — för en stund.

på-luffen-knyten, 

av nattens lakan är tydligen

 det senaste på 

heminredningsfronten

ALLT HÄNDE SAMTIDIGT

 i morse. Jag hade inte mer än larmat, för att Laura skulle få hjälp att komma upp, så ringde telefonen och kylskåpslevarnatören frågar om han kan komma med vårt nya kylskåp om en kvart. Det blev en snabbtömning av den gamla kylen, och så gällde det att flytta blomkrukor från trappen, så att killarna skulle kunna komma in. Flyttar sista pelargonen samtidigt som både hemtjänst och kylskåp anländer. Kylskåpet är på plats samtidigt som ena tjänstaren kommer och talar om att Laura är uppe, men väldigt frånvarande. Jag viftar iväg allt folk, och kör ut mor i köket — för hon var inte mer frånvarande än att hon kunde mumla att hon ville dit. Även om hon inte inte svarar på tilltal, suger hon kaffe, när jag sticker ett sugrör i munnen på henne — och efter en stund öppnar hon munnen för en smörgåsbit. Laura tuggar och sväljer, nästan utan att jag behöver påminna henne, och efter ytterligare en halvtimme är hon pigg och glad och redo att beundra vårt nya kylskåp.

Mor var fortfarande glad och relativt pigg när det var dags för middag — trots det, krävdes mycket övertalning för att hon skulle svälja maten. 

 

Nu ska jag leta efter två bortsprungna morötter — jag vet att jag tog ut dem ur den gamla kylen, men nu tycks de ha gått upp i rök. Och inte kan jag skylla på tjänstarna.

SAMMA GOSSAR SOM NATTADE MOR,

kom för att hjälpa henne upp i morse. Det gick så där — men jag tror faktiskt att Liam ansträngde sig för att bemöta Laura på ett bra sätt.

Jag hörde hur han visade mor vad som stod på hans t-tröja — han läste högt "surf chop", och jag undrade det var krabb sjö, som åsyftades. Men sedan översatte han texten, och det var ju tur för det var ju "shop" det stod på tröjan.

EN TURBULENT NATTNING,

vilket inte förvånar mig eftersom det är Liam och Micke som hjälper (?) oss. Micke är OK, men han kan inte väga upp Liam. De får ta av Laura kläderna, men hon vägrar att sätta på sig nattkläder. Till slut ger de upp, Liam kommer ut i köket till mig och talar om att de lagt henne utan kläder. 

Jag anstränger mig för att inte vara ovänlig, men påpekar att det förmodligen skulle gå bättre om de inte behandlade henne som ett småbarn. 

Som alltid när Liam varit här, får jag ägna mig åt att släcka ljus, plocka upp kläder och vika ihop — vad soppåsarna har bland blommorna att göra förstår jag inte.

Laura är hur samarbetsvillig som helst, när jag hjälper henne på med nattkläderna — vilket inte betyder att det är enkelt, eftersom hon inte kan hjälpa till, och inte sätta sig upp. Jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever i en tid med töjbara kläder.
Hennes tal har varit sluddrigt ett par dagar, men är något bättre nu, hon har inte heller varit lika trött i dag som de föregående dagarna. 

I TVÅ DAGAR

har Laura varit ovanligt klar och ätit, utan alltför mycket tjat. Men idag är hon trött och frånvarande. När hon vaknade hade hon uppenbara problem med talet, allt som kom ur hennes mun var olika ljud — efter en lång stund lyckades hon forma "love darling". Hon uppskattade inte att bli hjälpt med morgontoaletten, men kunde formulera sig såpass att hon talade om att det gjorde ont.

Hon hade problem med att veta hur hon skulle dricka, men merparten av smörgåsen gick ned.

Nu har jag lutat hennes stol bakat, så mycket det går, hon sitter med tidningen i knäet utan att titta på den — hon verkar bara trött och desorienterad.

I salen ligger det underbyxor på golvet och sängen ser ut som en elefant har sovit i den.

DAGENS MEDITATIONSÖVNING

är, om den lyckas, karaktärsdanande. Den lär mig att ha överseende med slarvig personal, för jag inser att de kan inte bättre — och de kommer aldrig att lära sig eftersom de inte vill lära sig.

   Jag försöker att förstå vad vitsen är, med att svepa in en våt tvål i toalettpapper.

 Att tandkrämstuben ligger bland blommorna är inte ovanligt, vilket får personalen som kommer på nästa pass att fråga mig var(t) tandkrämen är! 

Tandborsten däremot, brukar inte ligga på golvet — så jag hoppas att det inte är en ny trend.

SOM ALLTID NÄR KIA

sköter morgontoaletten, går det i flygande fläng. Efter tio minuter hörde jag hur ytterdörren slog igen, det förvånade mig för jag hade lagt fram rena lakan, och att kränga av och på lakanet på täcket, med de små kulorna i, är en veritabel brottningsmatch. Men jag ser att de struntat i den matchen, de lämnade de till kollegorna som kommer till kvällen.  

Några få tjejer har fattat vad herrbetjänten är till för — men inte att man bör vända kläderna på rätan, vika ihop dem och hänga dem prydligt. 

 

Vi sitter på verandan, Laura har krupit ihop under en filt, och jag skulle tro att hon snart somnar.

 

En vänlig grönskas rika dräkt, är en strof som ofta kommer för mig så här års. För nog är det en välsignelse hur grönskan döljer allt jag inte hinner med. Innan jag har hunnit ut med sekatören och klippt bort tråkiga fjolårsstjälkar har naturen helt barmhärtigt dolt eländet.

FÖRST SITTER TJÄNSTARNA

tio minuter i bilen innan de kommer in (då vet jag vem som kommer), sedan klarar de av morgontoaletten på tio minuter blankt. Något som bara händer när just den här bilsittartjejen är här. Laura var inte road av deras hjälp. Tydligen höll hon i en av dem — hårt  och blev tillsagd att låta bli, eftersom det gjorde ont. Varpå hon svarade: "men att det gör ont när ni tar i mig, det skiter ni i". 

En väninna påpekar att de måste gå mycket långsamt om det tar dem tre minuter att gå från brevlådan till huset. Ja Lotta, de gör sig ingen brådska, de stannar och pratar, pekar och vänder sig om så fort de hör bil- eller fotgängare på vägen. I normal promenadtakt klara man sträckan på en minut.